Här står jag och
hänger över min el-scooter i hallen. Den har slocknat.
Det är där
jag förvarar min älskade vän.
I hallen.
Perfekt värme för
batteriet. Modeordet hållbarheten godis för elkraften. Överlevnaden
kan därmed förlängas från fyra-fem år till det dubbla.
El-scootern är mina extra ben. Mina normala laggar är icke något
att skriva hem om. Därför är racern med 10 km/tim som topp, väldigt
viktig för mig. Annars sitter jag också fast i hallen. (texten
fortsätter efter bilden)
Den 28 juli 2017 köpte
jag min racer på Hjälpmedelsteknik i Lomma.
Bilden här ovanför
provkör jag den för första gången. Sedan dess har vi blivit som
ler och långhalm tillsammans. Kärlek kallas det också för.
Ett
känt blickfång i byn.
I stort sett dagligen har vi tagit en tur ut
i verkligheten.
Träffat otaliga trevliga medborgare.
Fått goda
historier mig till livs. Många slutat som blogginlägg. Har gått
som en klocka.
Aldrig några problem.
Tills idag torsdag.
Batteriet laddat
upp för körfest. Trots det satt min vän fast i hallen. Rörde sig
inte en millimeter.
Elen fungerade.
Ändå stendöd.
”Något med
det tekniska. Vi hämtar den på fredag morgon,” sa Franko på
Hjälpmedelsteknik.
Tack för det.
Jag behöver verkligen mina extra ben.
FOTNOT: Jag kallar den för racer. Känner mig då mer som Lewis
Hamilton.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar