Eftersom farbror doktorn tyckte jag skulle sluta cykla 2014, har jag sedan dess blivit en inbiten stugsittare.
Tack vare el-scootern har livet utanför väggarna åter blivit en del av min vardag.
Jag njuter i fulla drag.
Tyst glider jag omkring i Lomma som en spejare i indianland.
Människor ler och vinkar åt mig.
Jag tutar tillbaka.
En skarp något fjollig signal. Vissa medborgare ser mig inte alls. Det är som jag vore osynlig.
Så var det med Roland Andersson.
Den tidigare fotbollsstjärnan i Malmö FF och biträdande landslagstränare till Lars Lagerbäck. Han passerade mig utanför Hemköp som jag inte fanns till.
Slicka på glassen viktigare.
På Coop höll jag på krocka med Ingela.
Vi kvittrade förtjust om kärlekslåsen på Varvsbron-se Ingela på löpet till höger. Nja, det gjorde vi väl inte direkt, men ändå.
Ingela är alltid Ingela.
I går (lördag) mötte jag Zäpo (inte Lassie), 4 år, nere vid badet.
En vit schäfer.
Det hade jag aldrig någonsin sett tidigare i mitt ofantligt händelserika liv.
En vit schäfer.
Stort.
Zäpo och jag blev genast de bästa vänner. Matte Gunilla var på besök i Lomma. I vanliga fall driver hon Gunillas Djurtillbehör i Gråbo utanför Göteborg.
När jag berättade att jag arbetat som journalist på ortens tidning, Lerums Tidning 1970, föll vi nästan i varandras armar. Zäpo deltog också med förtjusning i det något udda men överraskande sammanträffandet.
Världen är allt bra liten, när man kommer utanför hemmets väggar.
Jag kramade Zäpo och gled tyst vidare.
I sköldpaddsfart, 2 km/tim.
Visst är livet bra ljuvligt.
TUT!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar