När farfar gråter

 

Idag söndag tänder vi upp ljus nummer fyra på adventsstaken. Trots det är tre hela dagar kvar till torsdagen, då julaftonen slår ut i full blomning. 

När farfar var barn förvandlades väntan till ett olidligt lidande. Numera är det inte så. 

Det som får tårarna rinna på farfars kind, är de vackra minnena som tränger sig på. Människor som betydde allt för den lilla gossen, finns inte längre kvar i livet. 

Det är sådant som gör ont. 

Därför får de ovärderliga sakerna som hänger i granen, en allt större betydelse för varje år som går. 

Titta noga på bilden här ovanför. 

Tomten till vänster fick jag av moster Lilly 1951 som var en underbar moster. Hon torkade ofta bort tårarna som fuktade kinden. 

Moster Lilly gick bort 1989.

 Samma år lämnade Asta oss. 

Farfars underbara svärmor. 

Tomten lever kvar på sitt vis. 

Varje jul. 

Fyller 70 år nästa jul. 

Svårt att ta in.

Den där rutiga saken som bilder bakgrund till smällkaramellen, gjorde farfar i småskolan 1953. Alla barn fick göra sådant på den tiden. 

Smällkaramellen från samma år, är något alldeles extra. Farfar virade som barn in en chokladrulle Roulette. 

Undrar just hur den ser ut idag-67 år senare? 

Smakar nog inget vidare. 

Helt otroligt att den överlevt alla år i olika flyttkartonger och bland julgranssaker i diverse förråd. 

Rullen finns inte heller kvar att köpa. Numera museiföremål och så då som en kvarleva i farfars julgran. 

Minnena tränger sig på som sagt var. 

Vill komma fram.

Flaggorna lika gamla.

Omodernt idag.

Överlevare i farfars gran.

Farfar får nog snyta sig. 

Tårar men coronafri i alla fall.