När Johan Hakelius bytte till juligare kostym-rekord i bildbyline

 Johan Hakelius är en känd svensk skribent, publicist, debattör och författare. Numera också politisk chefredaktör på Sveriges nyhetsmagasin Fokus. 

Jag läser honom mer än gärna. På Fokus kan han briljera med sina lååånga och lääärda texter. Johan är också berömd som anglofil. Även om han numera helst kallas sig för angloman. En överdriven beundrare av allt engelskt. Därför går Johan helst klädd i engelsk tweed. Vilket kan bli nog så varmt en het sommardag. 

På Fokus har han imponerat på mig med en bildbyline till sin krönika som känns stööörre och lääängre än hans texter. I det senaste numret har han däremot bytt till en juligare kostym, nya skor, rödrandig skjorta, flugan blivit till slips och klippt sig kort. En stilla revolution i all tysthet. 

Storleken på sin bildbyline har han icke gett avkall på. Det måste vara Sveriges största bildbyline. 

I tweed, naturligtvis. 

Jag sitter i Lomma med min nyinköpta skjorta från Dressmann, Burlöv Center i Arlöv. Där skulle Johan aldrig sätta sin fot. Misstänker han köpt sin nya färgglada kostym med väst på anrika skräddargatan Savile Row i London. 

Fattas bara annat. 

Kostar skjortan, minsann.

 

Hatten av för Lommatöserna som fixade julen för ensamma i byn

 Julaftonen som precis for förbi, blev en succé för ensamma på Havsblick i Lomma. Bakom julprojektet står en handfull ivriga Lommatöser. Möjligen en och annan tomtenisse också fanns på plats. 

Så här skriver en av töserna, Malin Ekström, på Facebook: 

”Det blev en magisk julafton i gemenskap, precis så fint vi hade hoppats på. Ett 80-tal gäster i alla åldrar kom till Havsblick i Lomma och tack vare alla generösa sponsorer (ett 30-tal lokala företag, min anm.), så kunde vi bjuda på ett fullskaligt julbord och julklappar till alla gäster, gammal som ung.” 

Skriver alltså Malin. 

Man blir nästan tårögd.

Ni är värda allt beröm. 

Tack för att ni finns till. 

Hatten av för er och ett Gott Nytt År från mig.

 

Lommaprofilen och trubaduren Cege åkte på lunginflammation i jul-rena rama Fältskärarens visa

 

Det här är Cege. 

En känd profil i byn. 

Hör man någon som spelar gitarr och sjunger Cornelis ,Taube ,Ferlin , Dan Andersson eller skånska visor, ja då är det Cege. På Facebook sjunger Cege mer än gärna till eget komp. Mannen kan nämligen traktera en hel radda med instrument. Gedigna kunskaper skaffades under åren då han turnerade med orkester i både USA, England och Sverige. 

Julsånger brukar det normalt bli. 

Inte i år. 

Cege åkte lagom till julhelgen på lunginflammation. I stället för blåsa in helgen med en esstuba, fick han hosta in julen. 

Det blev också Lomma Vårdcentral i stället för dans kring granen.

”Det hade man inte precis räknat med,” säger han mellan hostattackerna. 

Läkaren satte in både antibiotika, hostmedicin och mer därtill. Jag tröstade honom med fältskärarens medicin mot lunginflammation för 300 år sedan. 

Ett pulver av vildsvinsbetar, språngbenet hos haren, underkäken av gädda, öronstenarna hos abborre samt växtfrön. Kunde även toppas med huggormskött, grodrom och människokranie. Allt var inte bättre förr. 

Skönt du är på bättringsvägen Cege. Och inte levde för 300 år sedan. Finns det någon som heter, Fältskärarens visa? Se där-en uppgift från Rockbäck till Cege.

 

Memoarflik: Sista julen med levande ljus i granen-så gick det till när jag avslöjade en hel by saknade elektricitet

 Här tänder Hulda granen med levande ljus till tonerna från vevgrammofonen. Många märkliga saker har man varit med om i sitt händelserika journalistliv. Frågan är om inte när jag fann en hel by i Kynnefjäll utan elektricitet slår det mesta. Ordet fjäll kommer från norskan och betyder öde mark. Kynnefjäll är ett fantastiskt vildmarksområde i norra Bohuslän. För 50 år var Sverige inne i en elkris. Kallades för oljekrisen. Precis som idag med restriktioner.  

Fast tuffare. 

 ”Hitta någon som inte har elektricitet,” löd mitt uppdrag. Jag fann en hel by. 

Efter publiceringen i Arbetet blev det ett herrans liv. Folket i de små röda stugorna som levt ett stillsamt liv i en orörd natur invaderades av massmedia. Även Rapport masade sig från Stockholm. 

Det blev en sensation att folk på 1970-talet levde utan TV, kylskåp, frysboxar, elspis och allt det elektriciteten(värme tex) ger människan. I stället stearinljus, ved, batteriradio, fotogenlampor och salta in maten. 

Helt otroligt. 

Människorna äldre. 

Helt underbara. 

Levde som på1800-talet. 

Ett år senare återvände jag till Lunneskog, själva byn. Det var sista julen Hulda tände granens levande ljus. Spred en särpräglad doft i stugan. För nu skulle det dras in elektricitet om några månader. Inte billig precis, 25 000 kronor(ca 175 000 i dagens penningvärde) plus framdragningsavgifter. De skulle själva få betala hela kalaset. 

Det var inte bättre förr. 

Heller kanske ändå? 

För min egen del är det ett underbart udda minne. Jag glömmer er aldrig. 

FOTNOT: I dag-onsdag-har regeringen hållit en presskonferens angående krisberedskap vid strömavbrott. I Lunneskog hade man på sin tid, hur mycket ved som helst utanför dörren. Tryggt. Visst.

 

När farfar gråter

 

Idag söndag tänder vi upp ljus nummer fyra på adventsstaken. Trots det är tre hela dagar kvar till torsdagen, då julaftonen slår ut i full blomning. 

När farfar var barn förvandlades väntan till ett olidligt lidande. Numera är det inte så. 

Det som får tårarna rinna på farfars kind, är de vackra minnena som tränger sig på. Människor som betydde allt för den lilla gossen, finns inte längre kvar i livet. 

Det är sådant som gör ont. 

Därför får de ovärderliga sakerna som hänger i granen, en allt större betydelse för varje år som går. 

Titta noga på bilden här ovanför. 

Tomten till vänster fick jag av moster Lilly 1951 som var en underbar moster. Hon torkade ofta bort tårarna som fuktade kinden. 

Moster Lilly gick bort 1989.

 Samma år lämnade Asta oss. 

Farfars underbara svärmor. 

Tomten lever kvar på sitt vis. 

Varje jul. 

Fyller 70 år nästa jul. 

Svårt att ta in.

Den där rutiga saken som bilder bakgrund till smällkaramellen, gjorde farfar i småskolan 1953. Alla barn fick göra sådant på den tiden. 

Smällkaramellen från samma år, är något alldeles extra. Farfar virade som barn in en chokladrulle Roulette. 

Undrar just hur den ser ut idag-67 år senare? 

Smakar nog inget vidare. 

Helt otroligt att den överlevt alla år i olika flyttkartonger och bland julgranssaker i diverse förråd. 

Rullen finns inte heller kvar att köpa. Numera museiföremål och så då som en kvarleva i farfars julgran. 

Minnena tränger sig på som sagt var. 

Vill komma fram.

Flaggorna lika gamla.

Omodernt idag.

Överlevare i farfars gran.

Farfar får nog snyta sig. 

Tårar men coronafri i alla fall.

 

Här kommer jag med en coronafri julgran-i tusen bitar

 

Precis så känns våran julgran i pandemitider. Visserligen i tusen bitar, men ändå. 

Den har garanterat inte drabbats av coronan. Även om man skulle kunna tro det. 

Tvärtom så är granen covid-19-säkrad. 

Granen har inte träffat några mänskliga varelser sedan julen 2019. Det var på den tiden världen fortfarande andades frihet från kinesiska virusattacker. 

Så när vi efter förra julen packade ner vår plastgran i små bitar i en svart sopsäck, kunde vi inte ens drömma om årets julfasa. Sedan dess har den vilat i all sköns ro i vårt hermetiskt tillslutna förråd. 

Inte för en sekund tror jag julgranar kan bära på smittan. Aldrig i livet. 

Däremot har vi lite till mans blivit nippriga. Ser faran i snart sagt allt tänkbart. 

Jag ser det tydligen när jag kör omkring i byn. Medborgarna smyger runt gathörnen som om fan själv vore lös. 

Jag träffade Ingrid idag. 

Vi stod 15 meter från varandra och skrek. 

”Nej, vi har ingen coronan i familjen,” vrålade Ingrid så permanenten raknade. 

Inte konstigt alls att vi ser skogstroll i årets julgranar. Fattas bara annat.

Hur som helst, våran julgran bli alltid gran(n) i stugan.

OBS: Tomteluvan i toppen av granen

 

Här sitter jag som Årets Julkruka

Ni kan själva se bildbeviset här ovanför. 
Jag fullt påpälsad på min el-skooter i den varma goa hallen. På skulten en äkta Stenmarks-mössa från 1970-talet. 
Det hjälpte föga. 
Längre än så här kom jag inte. 
I dag, vill säga.
Ville helt enkelt inte komma längre. 
Julens väder med några grader och den ständiga blåsten, förvandlade mig till Årets Julkruka. Ordet badkruka känner ni igen. 
En riktig badkruka, badar inte ens i 23-gradigt varmt badvatten utomhus. En julkruka stannar kvar i hallen. 
Sticker inte ens nosen utanför dörren. 
Gjorde så för en tid sedan. Stack nosen utanför dörren.
Trots underställ och allt som där hör till, frös jag häcken av mig. Topphastigheten 10 km/tim fick mig hacka tänder. 
Vinden svepte lätt som en plätt rakt upp i rockens allt för vida armar. Resultatet som en smältande glass i frysen.
Jag blev snabbt djupfryst. 
Skakade tänder. 
For snabbt hem till värmen och tryggheten i hallen. 
Nu jagar jag ett par kraghandskar på blocket.
Skam den som ger sig. 

Matoraklet Edward Blom: Förbjud julmarknadsglöggen

Det är till helgen som julmarknaderna lägger sig som ett pärlband ut över Svea Rike: hemgjort godis, julbockar, grytlappar med tomte, trevliga juldukar och tusen andra prylar med julstämpel på. 
I de små rara inramade bodarna med ljusslingor säljs lotter, till förmån för den lokala idrottsklubben. 
Mitt i julröran står alltid någon och bjuder på glögg till en billig peng. Det är mot den här förflackningen som gastronomen, Edward Blom, slår till. 
I tidningens Fokus senaste nummer avrundar Edward sin krönika, riktad mot de svenska julmarknadernas glöggande: 
”Detta sliskeblask har de mage att saluföra som glögg. Förbjud.” 
Jag håller faktiskt med Edward. Denna vidriga Bob-saft kryddad med kanel och mandel är precis som Edward säger: Sliskeblask. 
En vidrig soppa som saluförs under falsk flagg som glögg. Det är som bjuda renat på sockrat kranvatten. 
Glögg är en svensk kvalitetsdryck som vi ska värna om. Svensk lagstiftning förbjuder alkohol i glöggen på offentlig plats.  Därför saftglögg på svenska julmarknader.
Annars kan starktvinsglögg spetsat med lite konjak smaka godis. Jordgubbssaft hör hemma på barnkalas. 
Edward Blom som jag gillar högt, har alldeles rätt. 
Förbjud sliskeblasket!

Tomtemor och Tomtefar i julens hetaste kyss

Cary Grants och Ingrid Bergmans kyss i Alfred Hitchcocks ”Notorious”, anses vara filmvärldens längsta kyss. Det är nästan så publiken till slut börjar gäspa. 
Hollywood har producerat åtskilliga andra klassiska filmkyssar. Vi har sett de flesta. 
Fast den mest klassiska julkyssen står i mitt hem. 
Tomtemor och Tomtefar ömt omslingrade i julens hetaste kyss. Kyssarnas kyss, finns alltså på riktigt. 
Jag fann det pussande paret på en loppis för många år sedan. 
”Det är mysigare om ni pussas hemma hos mig”, sa jag. 
”Så snällt av dig. Här är så dammigt”, svarade Tomtemor. 
”HO-HO", sa Tomtefar och nös. 
Till slut blev det också en liten tomteorkester. Så nu kan det pussande tomteparet t o m ta sig en svängom. 
Julen kan knappast bli vackrare än så här. 
Puss, på er alla.

Darin kör julshow hemma hos mig

Jo, det är sant. 
Den populäre artisten, Darin, kommer hem till mig och sjunger, Last Christmas, låten jag valt.
Det är nämligen så Com Hem säljer ut Darins julshow.
Fast det är säkert rätt många av de över 1,7 miljoner som har Com Hem-abonnemang som också valt just den låten. 
Com Hem blandar sig nämligen nu med full kraft i den allt mer expansiva TV-marknaden, Webb-TV. 
Jag och fler med mig som är Com Hem-kunder, kan alltså på måndag klockan 20.00, bänka oss framför datorn. Vi bjuds då på en exklusivt livekonsert av Darins julshow, serverad med våra önskade låtar. 
Jag blir nyfiken. 
Kommer säkert koppla upp lappen till den min avsevärt större vägg-TV. Då blir det framtidens TV som faktiskt redan är här. 
Spännande utveckling för en annan som var med på den tiden, då vi i Skåne endast kunde titta på dansk TV. 
En grusig bild i svartvitt. 
Nedräkningen kan börja. 
Välkommen hem till mitt enkla käll, Darin

Knäppa julklappar (1)

Ni har säkert varit med om det. 
Knäppa julklappar. 
Du sitter där i julaftonsoffan. Väderstinn av julmaten. En risig tomte som knappast lurar ett foster i mammas mage, delar ut klapparna. 
Du har fått ett väl inslaget paket som kräver nitroglycerin för att öppna. 
Släktens leende blir bredare. 
Larmet har gått för flera dagar sedan: du ska få årets knäppaste julklapp. 
Förväntningarna är alltså stora. 
Till slut sitter du där med ett uppslitet paket och håller i en skånsk karta-se löpet. Obegripligt svårt att förstå. 
”Vänd på den!” 
Moster Greta kunde inte hålla sig längre. 
Du vänder på Skåne. 
Du stirrar på Östen Warnerbring som avled 2006 på Kanarieöarna endast 71 år gammal.  En självlärd duktig musiker och artist.
Ett gott skratt bryter ut i julstugan. 
Ja, inte åt att den fantastiske artisten Östen är död, utan åt julklappen. Moster Greta, hon som inte kan hålla sig, tjoar:
”Vet du vad det är? 
En grammofonskiva!” 
Du sitter som ett fån. 
Grammofonskiva? 
Östen sjunger både Törringelund, Jag Bor Vid Ett Rastställe och Karl De`Snöar, skånskt så det förslår. 
Den egendomligaste grammofonskivan du skådat. 
Problem. 
Din grammofon gick till de sälla jaktmarkerna för ca 25 år sedan. 
Knäppaste julklappen? 
Förmodligen. 
Moster sätter ett fikon i vrångstrupen. Du dunkar henne i ryggen med Östen Warnerbring som är hårdplastad. 
Skivan höll. 
Och moster med.

Lomma; Ännu lever Sveriges äldsta smällkaramell

För exakt fem år sedan, skrev jag om smällkaramellen som hänger i vår julgran. Då var den 56 år gammal. 
I dag är Sveriges äldsta smällkaramell 61 år gammal. 
Även på stenåldern hade vi barn knep och knåp, pyssel i skolan. Jag tillverkade min smällkaramell till julen 1953. 
Mamma skickade med mig en chokladrulle Roulette från Cloetta, en rulle som försvann från sortimentet, ungefär när videorullen dök upp.

Förutom min rulle i jul, finns det i dag endast ett ex bevarat. På ett museum i Vänersborg. Mörk chokladrulle. 
Min var ljus choklad med vitt/gult omslagspapper. Jag skapade min rulle som 7-åring med ytterst noggrannhet. Ansåg för övrigt det var slöseri med godis. Borde ätits upp. Inte gömmas med julpapper. 
Skulle man kunna äta chokladrullen i dag 61 år senare? 
Ja, 2009 när rullen var 56 år gammal, lät det så här: 
”Oja, den är en klenod. Unik i sitt slag”, säger Kerstin Edstam-Gabrielsson, produktutvecklare på Cloetta till mig. 
Går det att äta en sådan gammal choklad? 
”Jadå, men den är inte god. Silvervit till färgen. Du blir torr i munnen”, slutar produktutvecklaren på Cloetta. 
Den lär knappast blivit saftigare idag. 
Nej, den får allt hänga kvar i granen. 
Sveriges äldsta smällkaramell mår nämligen prima. 
Jag är otroligt stolt över min skapelse.
Älskade rullen min.
 FOTNOT. Sugen på att läsa om smällkaramellen på bloggen den 21 december 2009? Klicka HÄR!