Lomma i tårar: Julpynt och tindrande barnögon-jag orkar inte se mer död och fasa

 

Dokumentären, 20 dagar i Mariupol i södra Ukraina, ligger ute på SVT Play. Jag har försökt se den en och en halv timme långa dokumentären flera gånger. 

Jag klarar inte av det. 

Putins brutala krig flyttar obevekligt in i min hjärna. Det sliter, drar och kvider. 

Mina ögon tåras. 

Det är bara så fruktansvärt. Poetens ordrika språk känns meningslöst. (texten fortsätter efter bilden) 

Mest ont gör barnen som lemlästas och dör av Putins robotattacker. Oskyldiga små barn som aldrig kommer få leva, utan möter en fasansfull död. 

Jag vill skrika rakt ut: 

”Sluta för helvetet!” 

”Det är krig. Så går det till i krig.” svarar Putin med vansinne i blicken. 

Kan ingen stoppa människan? (texten fortsätter efter bilden)

Barnet ligger död på en skranglig bår. Omstoppad med ett blodigt täcka. 

En stor blodfläck på golvet. 

Livet har flytt. 

Jag blir tokig. 

När bomberna regnar över sjukhuset, föds en liten flicka på BB nr 3. (texten fortsätter efter bilden)

Personalen fantastisk. Mot alla odds skakar de liv i barnet. Den gravida mamman fick på vägen till sjukhuset ena foten bortskjuten. 

Hur slutar det för både mamman och barnet? 

Ingen som vet. 

Jag gråter och funderar över mer glitter i granen. Förstå att allting bara blir för mycket. Jag ville bara visa mina innersta tankar över hela helvetet. I text och bild. Och då har jag inte ens nämnt Hamas/Israel.

 

 

 

Bankilebank på dörren-Brita Backgärde gav mig Lomma i färg

 

Gårdagen-torsdag-var en helt vanlig sommardag. Ute sken solen. Barnskratt hördes från badet. Ni vet en sådan där sommardag, då tiden rullar framåt utan slut. 

Jag satt stilla försjunken och såg Fukushima. En nyligen utlagd fantastisk serie på Netflix om den japanska kärnkraftsolyckan. Allt så sorgligt. 

Då plötsligt: bankilebank på dörren. Vem där?(fritt efter Povel Ramel) 

Och där stod allas vår krutgumma, Brita Backgärde, konstnären, cykelfantomen m m. Mitt i kärnkraftsdammet när Fukushima höll på rasa samman. 

Med en present till mig. 

En tavla.

I akvarell. 

Skapad av Brita.

För lång och trogen tjänst som bloggare.(texten fortsätter efter bilden)

Snacka om sätta färg på min något för dagen dystra tillvaro. Jag fick Britas kollage av Lomma i akvarell som hon skarpt skapat. En helt underbar tavla som hon även säljer på Facebook. 

”Dina texter har gett mig så många glada och trevliga stunder. Tavlan är du allt värd,” sa Brita och plirade med ögonen och viftade med händerna. 

Jag blev rörd till sinnet. Det kändes som jag vunnit ett stort vackert pris. 

En sådan människa som Brita kan man aldrig sluta älska. Jag får nog snyta mig. 

Tårar.

Både här och där.

 

 

Visst är livet härligt: När krigets fasor rullar över oss föder Nessaya sju valpar

 

Då har vi blivit något av hussefarfar och mattefarmor. Det låter minsann. 

Fredagsnatten i förra veckan klockan 02.10, födde Nessaya fram sju pyttesmå vältecknade valpar som knappt ens kunde pipa. På den skånska Kennel Fagayas inträffade den stora händelsen. Livet, kära vänner, det är så här det ser ut. 

Det vänliga livet som vi alla letar efter. 

Det livet som känns så skört idag, när städerna i Ukraina skjuts till ruiner. 

Det finns all anledning bli rörd till tårar. 

För livet är det bästa vi har. (texten fortsätter efter bilden)

Vovvemamman Nessaya är 6 år och av rasen, Nederlandse kooikerhondje. 

En helt underbar hundras som mer än gärna älskar vårt familjeliv. 

Kärleken gigantisk. 

Vår svärdotter och son samt deras två tonårssöner ingår helt naturligt i den så kallade flocken. 

Det är en fröjd att skåda. 

Det blev alltså fem hanar samt två tikar. 

Jag kan också meddela att alla mår bra. Nessaya har all anledning sträcka på sig lite extra. 

VOV! 

På det.

 

 

Barndomens tårar-jag som cowboy

 Idag damp det ner en bild från vännen och Lommaprofilen, Bodil Wirén. 

 Jag står lätt lutad mot en vägg. Klädd i tuffa cowboykläder. Det var i alla fall sådana kläder som Roy Rogers alltid hade på sig, made in Hollywood. 

Jag har aldrig sett bilden av mig som väldigt ung cowboy förr. Stirrar både länge och väl. Barndomens tårar trillar nedför min kind. 

Fotografiet från Bodils make Arnes gulnande fotoalbum måste vara kring 65-68 år gammalt. 

Arne och jag var lekkamrater i tidig barndom på Ellstorp i Malmö. Så det är inte så konstigt att jag hamnat i hans gulnande album. 

Visst är både skjortan med tjurhuvudet på ena bröstfickan och byxorna läckra. 

Fast skorna. 

Sandaler. 

Maken till felskodd i Vilda Västern har sällan skådats. Rött kort på det. 

Här nedanför originalbilden med kompisen Hans-Inge. Den glada nunan tillhör Bodil. 

En cowgirl med gott humör. 

Tack för bilden! 

 

När farfar gråter

 

Idag söndag tänder vi upp ljus nummer fyra på adventsstaken. Trots det är tre hela dagar kvar till torsdagen, då julaftonen slår ut i full blomning. 

När farfar var barn förvandlades väntan till ett olidligt lidande. Numera är det inte så. 

Det som får tårarna rinna på farfars kind, är de vackra minnena som tränger sig på. Människor som betydde allt för den lilla gossen, finns inte längre kvar i livet. 

Det är sådant som gör ont. 

Därför får de ovärderliga sakerna som hänger i granen, en allt större betydelse för varje år som går. 

Titta noga på bilden här ovanför. 

Tomten till vänster fick jag av moster Lilly 1951 som var en underbar moster. Hon torkade ofta bort tårarna som fuktade kinden. 

Moster Lilly gick bort 1989.

 Samma år lämnade Asta oss. 

Farfars underbara svärmor. 

Tomten lever kvar på sitt vis. 

Varje jul. 

Fyller 70 år nästa jul. 

Svårt att ta in.

Den där rutiga saken som bilder bakgrund till smällkaramellen, gjorde farfar i småskolan 1953. Alla barn fick göra sådant på den tiden. 

Smällkaramellen från samma år, är något alldeles extra. Farfar virade som barn in en chokladrulle Roulette. 

Undrar just hur den ser ut idag-67 år senare? 

Smakar nog inget vidare. 

Helt otroligt att den överlevt alla år i olika flyttkartonger och bland julgranssaker i diverse förråd. 

Rullen finns inte heller kvar att köpa. Numera museiföremål och så då som en kvarleva i farfars julgran. 

Minnena tränger sig på som sagt var. 

Vill komma fram.

Flaggorna lika gamla.

Omodernt idag.

Överlevare i farfars gran.

Farfar får nog snyta sig. 

Tårar men coronafri i alla fall.

 

Kvällspressens nödrop i jultider

Det har aldrig varit en lätt uppgift, att smälla samman en säljande kvällstidningslöpsedel. Inte ens få till en etta-se löpet.
I dag med de sociala medierna svårare än någonsin. 
Allt har redan tuggats till leda när Expressen/GT/Kvällsposten och Aftonbladets papperstidningar landar i butiken. 
Årets julhelg har dessutom varit tämligen mager på sensationella nyheter. 
Juldagen sög Aftonbladet ut det sista av Arne Weise. Det är bara Arnes död som återstår. Expressen/GT/Kvällsposten satsade på en annan lösnummer häst, nämligen Anne Lundbergs tårar. 
Inga kioskvältare precis. 
Annandagen dammade man av Leif GW Perssons Palme-pistol för 1000-gången, kändes det som. 
Aftonbladet tog till ett känt kvällstidningsknep. 
Mellandagsrean. 
Ett genom alla år mycket berömt sätt när nöden är som störst på nyhetsfronten.. 
Det är alltså inte alls konstigt att papperstidningarna är i kris. 
Själv skapade jag nedanstående löpsedel: 
KUNGEN SKILJER SIG FRÅN DROTTNINGEN. 
Det, mina kära vänner, är en riktig kioskvältare. Folk hade köpt tidningen som galningar. Fast besvikelsen blivit stor. 
Det visar sig att de åker på uppdrag i tjänsten som reklampelare för Sverige. Kungen till Asien och Drottningen till Amerika.
Så var det alltså med den skilsmässan.
Rena rama Hänt i Veckan. 
Så kan det också gå till. 
Var god skölj.

Tårar! Sverige borta från VM i fotboll

Tårar av mjölk

En liter mjölk i en hederlig gammal mjölkflaska av glas på en pall. Dock icke en mjölkpall, men en sliten pall får allt duga. 
Glasflaskan. 
Brun. 
För hållbarheten.
Den hederligt gamla fina, får det att ticka till av nostalgi. 
I går fladdrade det förbi en nyhet i nyhetsfloden som ingen brydde sig om. Bönderna ska få bättre betalt för mjölken. 
Innebär det dyrare mjölk för oss konsumenter? 
Fråga men inget svar. 
En gång i tiden var alltid en höjning av mjölkpriset en stor nyhet. Det kunde t o m leda till ett landsomfattande mjölkuppror. I dag är nyheten inte ens värd lingon med mjölk.

År 2013 finns det knappt 5000 mjölkbönder kvar i Svea Rike. På glasflaskans tid fann det fler än 250 000. 
Det märkliga är att det produceras mycket mer mjölk i dag. Orsaken är bättre djurhållning och avsevärt större djurbesättningar.
Stordrift.
På glasflaskans tid kunde bonden klara sig på 3-6 kor i ladugården. Det var den stillsamma mysiga tiden med mormors kalvost. 
Och stadens mjölkflaskor av glas. 
Otympliga. 
Visst, men du höll i alla fall i en riktig mjölkflaska. 
Sedan kom en trekantigt pappförpackning som sprutade och drällde. Alla svor, utom familjen Rausing som blev miljardärer. 
Flera gånger om.
Tid att ställa frågan alla har glömt.
”Var tog du vägen. Du kära mjölflaska i glas”? 
Jo, till min Täppa. 
Tårar av mjölk.
FOTNOT: Den ljusblåa kossan på bilden, har inget med MFF att göra. Fast. Ingen vet. Egentligen.