Dokumentären, 20 dagar
i Mariupol i södra Ukraina, ligger ute på SVT Play. Jag har försökt
se den en och en halv timme långa dokumentären flera gånger.
Jag
klarar inte av det.
Putins brutala krig flyttar obevekligt in i min
hjärna. Det sliter, drar och kvider.
Mina ögon tåras.
Det är bara
så fruktansvärt. Poetens ordrika språk känns meningslöst.
(texten fortsätter efter bilden)
Mest ont gör barnen
som lemlästas och dör av Putins robotattacker. Oskyldiga små barn
som aldrig kommer få leva, utan möter en fasansfull
död.
Jag vill skrika rakt ut:
”Sluta för helvetet!”
”Det är
krig. Så går det till i krig.” svarar Putin med vansinne i
blicken.
Kan ingen stoppa människan? (texten fortsätter efter bilden)
Barnet ligger död på
en skranglig bår. Omstoppad med ett blodigt täcka.
En stor
blodfläck på golvet.
Livet har flytt.
Jag blir tokig.
När bomberna
regnar över sjukhuset, föds en liten flicka på BB nr 3. (texten
fortsätter efter bilden)
Personalen fantastisk.
Mot alla odds skakar de liv i barnet. Den gravida mamman fick på
vägen till sjukhuset ena foten bortskjuten.
Hur slutar det för både
mamman och barnet?
Ingen som vet.
Jag gråter och funderar över mer
glitter i granen. Förstå att allting bara blir för mycket. Jag ville bara visa mina innersta tankar över hela helvetet. I text och bild. Och då har jag inte ens nämnt Hamas/Israel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar