Den lilla gossen
på bilden med charmig pottfrisyr är 8 år gammal.
Utan vaccin och medicin hade
gossen varit död idag.
Den lilla gossen är jag.
På bilden ännu så länge
frisk som en nötkärna.
Snart nog drabbades jag av
hjärnhinneinflammation. Blev dödligt sjuk och hamnade på
infektionskliniken på Malmö Allmänna Sjukhus.
Blev inlagd på
enskilt rum. På den tiden fick föräldrarna endast hälsa på dagtid mellan kl. 14.00-15.00.
Min minnesbild av sjukdomen fortfarande skrivit i dimma. Ingen
visste hur det skulle sluta.
Min mamma informerades av läkarna:
”Pojken är dödligt sjuk. Vi kan inte ge några garantier. Vi
hoppas på medicinet ska rädda pojkens liv.”
Medicinen var
penicillin.
Ett förhållandevis nytt medicin inom den svenska
sjukvården i början av 1950-talet. Fick sitt genombrott under andra världskriget.
Jag fick två till tre välfyllda
sprutor om dagen.
Dåtidens sprutor var inte som dagens, med en
smidig tunn nål som knappt känns när det sticker till. På den
tiden var nålen betydligt tjockare.
Jag grät av skräck varje gång
sjuksköterskan kom med sprutan. Där är min minnesbild tydlig: det
gjorde förbannat ont. Fast jag var nog mest rädd.
Någon valmöjlighet gavs inte. Behandlingen en självklarhet som hoppades rädda mitt liv.
Det
gick vägen.
Efter någon månad kunde jag skrivas ut.
Friskförklarad.
Penicillinet räddade mitt liv. Det är jag
glad för idag, snart 70 år senare. Även om det fanns och finns ett motstånd av ideologiska skäl.
Jag skriver detta på grund av
att vaccin mot covid-19 är på gång.
Det är bra.
Mycket bra, till och med.
Däremot finns det obegripligt nog medborgare som är
motståndare till vaccin.
Jag har själv fått vaccin mot röda hund, mässlingen, påssjukan, influensa, svininfluensan och allt var det nu är.
Tacksam är jag.
Ett litet ord i sammanhanget.
Motståndarna mot covidvaccinet risken bli dödligt sjuka, istället
för vaccineras.
Ibland blir man inte riktigt klok på
människosläktet.
Snacka om korkad debatt.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar