Julsagan av Calle Rockbäck-i år uppdaterad.

 

Jag växte upp i en röd liten stuga med vita knutar. En bit av Sverige mitt i storskogen.

Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till: julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar med sin egen doft av hav. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. 

De stöpta stearinljusen fladdrade svagt, när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft. 

På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26. 

I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket, stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod. 

Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten klipptes bort. Efter allt putsande under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. 

På hedersplats i granen hängde far upp sin farfars gamla fickur, med Gustav III:s monogram i urverket. Allt ramades in av små levande julgransljus av stearin. 

Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för råluften bet i skinnet. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar. 

Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. Samma år förbjöds brännvinsbränningen till husbehov i Sverige. 

I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Petter som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad samt något ingen visste vad det var för någonting. 

Alldeles till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Bakom den gistna luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten. 

När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters julsylta på. När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. 

Det tyckte barnen var mycket spännande. 

Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar till Kalle Anka tog över julaftonen. Sven-Olof Sandberg sjöng om, Julens ljus, i radion. 

Minnena av barndomens jular blir allt tydligare, ju äldre en människa blir. Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen för framtiden. 

En dag kanske de skriver ner sin saga om julen 2020. 

Det var den julen världen led av en svår pandemi. Bara i Sverige hade över 8000 människor dött av covid-19. Mor-och farföräldrar vågade knappt sticka näsan utanför dörren. Alla barn lärde sig ordet karantän och bjöds på sprit. 

Handsprit. 

Det var också den julen farfar fick tomta inför barnbarnens fotografier. Uppställda på farmors piano från 1966. 

Jag längtar mer än någonsin efter min röda stuga med vita knutar. 

Ett annat liv i sagans underbara värld.

 God Jul! 

(en originalsaga av Calle Rockbäck)