Min livsviktiga hjärtmedicin slut på apoteket-nu börjar jakten på den försvunna skatten

 

Ni minns säkert Steven Spielbergs succéfilm, Jakten på den försvunna skatten, med Harrison Ford som Indiana Jones i början av 1980-talet. Det var en magisk storslagen film som jag minns med välbehag. 

Nu är jag själv indragen i en märklig variant av, Jakten på den försvunna skatten. Ett pytte litet rörpiller-se den infällda bilden till vänster här ovanför. 

Ser inte mycket ut för världen, men ack så viktig för egen del som hjärtmedicin. 

Får mitt hjärta dansa rätt igen. 

Med andra ord en livsviktig medicin, så inte Rockbäck ramlar samman. 

För första gången sedan jag började medicineringen för ca 15 år sedan är medicinen slut på mitt apotek i Lomma. Jag har en karta kvar, men sedan då? 

Kris, kära vänner, verkligen kris. 

Jag har plockat i mig drivor med olika mediciner de senaste 40 åren. Aldrig någonsin drabbats av läkemedelsbrist. Nu sitter jag plötsligt på pottkanten. 

Apoteket Hjärtat i Lomma kan tydligen inte göra något åt saken. För första gången tömd på min medicin. Jag ser ingen annan råd än att jag får göra en Indiana Jones. Bli Harrison Ford för en stund och starta min egen jakt på den försvunna skatten. Rapport följer. 

Håll i hatten, gott folk. 

Nu kör vi.

 

Uppdaterad vaccindebatt: ”Utan vaccin och medicin hade jag varit död idag”

 

Den lilla gossen på bilden med charmig pottfrisyr är 8 år gammal. 

Utan vaccin och medicin hade gossen varit död idag. 

Den lilla gossen är jag. 

På bilden ännu så länge frisk som en nötkärna. 

Snart nog drabbades jag av hjärnhinneinflammation. Blev dödligt sjuk och hamnade på infektionskliniken på Malmö Allmänna Sjukhus. 

Blev inlagd på enskilt rum. På den tiden fick föräldrarna endast hälsa på dagtid mellan kl. 14.00-15.00.

Min minnesbild av sjukdomen fortfarande skrivit i dimma. Ingen visste hur det skulle sluta. 

Min mamma informerades av läkarna: 

”Pojken är dödligt sjuk. Vi kan inte ge några garantier. Vi hoppas på medicinet ska rädda pojkens liv.” 

Medicinen var penicillin. 

Ett förhållandevis nytt medicin inom den svenska sjukvården i början av 1950-talet. Fick sitt genombrott under andra världskriget. 

Jag fick två till tre välfyllda sprutor om dagen. 

Dåtidens sprutor var inte som dagens, med en smidig tunn nål som knappt känns när det sticker till. På den tiden var nålen betydligt tjockare. 

Jag grät av skräck varje gång sjuksköterskan kom med sprutan. Där är min minnesbild tydlig: det gjorde förbannat ont. Fast jag var nog mest rädd.

Någon valmöjlighet gavs inte. Behandlingen en självklarhet som hoppades rädda mitt liv. 

Det gick vägen. 

Efter någon månad kunde jag skrivas ut. 

Friskförklarad. 

Penicillinet räddade mitt liv. Det är jag glad för idag, snart 70 år senare. Även om det fanns och finns ett motstånd av ideologiska skäl.

Jag skriver detta på grund av att vaccin mot covid-19 är på gång. 

Det är bra.

Mycket bra, till och med.

Däremot finns det obegripligt nog medborgare som är motståndare till vaccin. 

Jag har själv fått vaccin mot röda hund, mässlingen, påssjukan, influensa, svininfluensan och allt var det nu är. 

Tacksam är jag. 

Ett litet ord i sammanhanget.

Motståndarna mot covidvaccinet risken bli dödligt sjuka, istället för vaccineras. 

Ibland blir man inte riktigt klok på människosläktet.

Snacka om korkad debatt.

 

Från fiasko till succé: SE-banken nobbade mig 10 miljoner

I gårdagens blogg satt jag och läste om Sarah Emond som ska rädda världen. Idag sitter jag och bläddrar bland tomma sidor. 
SE-banken ville inte satsa 10 miljoner på min idé om en medicinsk tidning. Projektet skulle sjösättas 1991, alltså för 28 år sedan. 
Jag kopplade in en journalistkompis som var bra på siffror. Dessutom en rutinerad journalist. Han genomförde en förnämlig uträkning av hela upplägget: alla kostnader in i minsta detalj redovisades. 
Namnet på tidningen glasklart, Dina Mediciner alternativ Din Medicin. På marknaden fanns ingen sådan här tidning. 
Vi var eld och lågor. 
Vi skulle bli först ut på banan i Sverige. Det fanns bara en inte så liten hake. För ro projektet i land behövde vi låna upp 10 miljoner kronor, närmare 14 600 000 år 2019. Eftersom vi inte begrep bättre, knallade vi ner till SE-banken i Lomma. 
Presenterade vårt storslagna projekt för bankdirektören. Han vände och vred på våra papper. Bedrev huvudräkning i tysthet. Sneglade på oss och sa: 
”Intressant. Jag återkommer i veckan med besked.” 
Det blev nobben. 
SE-banken vågade inte ge sig in i något ovisst tidningsprojekt. Därför sitter jag här med tomma papper som skulle varit fyllda med medicinska nyheter. En spännande produkt, skulle det visa sig. 
För några år senare dök tidningen upp på marknaden under namnet, Dagens Medicin. Den blev prisbelönt och stor succé. Numera ägs den av familjen Bonnier. 
Kan väl aldrig tänka mig att någon snodde vår idé. I alla fall inte SE-banken i Lomma. De blev lika blåsta som vi. 
Man kan faktiskt tänka sig från fiasko till succé, men då var inte vi alls med. 
Bortspelade.
Tablå. (se bilder här nedanför)

Justerad-waranöga

Det ser naturligtvis inte så kul ut. Mitt högra öga ser ut som jordgubbskräm: kliar lätt, från och till, samt stramar när jag blinkar, trött är jag också. 
Pupillen är helt okej. Synen alltså inte påverkad. Det är vitan som grötat samman sig. Waranöga är det. 
Medicinen waran tas för undvika stroke. Blodförtunnande medel. Det är alltså en viktig medicin, men samtidigt det farligaste läkemedlet för människan. Risken för allvarliga blödningar uppenbar. 
Bara i Sverige avlider drygt 100 person årligen av medicinens framfart. Detta är naturligtvis inget man talar högt om. Klimatfrågan viktigare än människor som dör av sin medicin. Egendomligt, minst sagt. 
Jag har själv haft ett otal blödningar som slagit ut på kroppen. De försvinner av sig själv, efter en kort eller längre tid. Samma väg brukar ett drabbat öga gå. Fast år 2010 fick jag ett jordgubbsöga som idag. 
Då blev jag stressad. 
Kontaktade min hjärtläkare som då som idag, skriver ut waranen åt mig. Hans svar glömmer jag aldrig. 
”Om du får panik, när du ser dig i spegeln. Blunda. Eller titta dig inte i någon spegel. Det är helt ofarligt. Försvinner av sig själv.” 
Lätt att säga. 
Svårt att fatta. 
Jag hoppas det stämmer även 2019. 
Nu orkar jag inte skriva längre. Bloggen får vila tills mitt högra öga är med på banan igen. Trevlig sommar.

Memoarflik: Deckarjakten i pillerburken

Den här historien började egentligen för flera år sedan med klåda i huvudsvålen. 
Genom åren provade jag olika schampo vid hårtvätt. Till slut blev jag så omsorgsfull, att även en miljöpartist blivit grön av avund. 
Inget hjälpte. 
Ärligt talat brydde jag mig inte så mycket utan kliade på. Så farligt upplevde jag det inte. 
I mars i år accelererade plötsligt klådan. Den spred sig allt mer från topp till tå, om Herrskapet förstår vad jag menar. 
Med en klåda som tusen myggbett remitterade mig dr Risk på Vårdcentralen i Lomma till Hudkliniken i Malmö. Där togs ett vävnadsprov (biopsi) av dr Luu. 
En dag i början av augusti ringde dr Luu mig och berättade att jag fått eksem av en kopierad medicin. 
Jag skulle genast inleda en behandling med ultraviolett ljus, en s k supergrill. Alltså samma ljus som Malmös dricksvatten ska behandlas med. 
Tre gånger i veckan grillades jag. 
Först i november efter 36 effektiva behandlingar var jag färdig. 
Eksemet borta på kroppen. Den förbannade huvudsvålen som skyddar min ömtåliga hjärna kliade fortfarande. 
I går var jag på återbesök på Hudkliniken i Malmö. Nu fick jag träffa dr Fatima. Hon checkade av min digra medicinlista. Slog fast: 
”Du tar ACE-hämmare för högt blodtryck, Renitec och Enalapril”. 
Det kunde jag inte neka till. 
Har tuggat i mig detta sedan 24 år tillbaka. 
”Det kan ta mer än tio år innan den ger sig till känna som eksem. Prata med din blodtrycksläkare. Medicinen måste bytas ut.” 
Dr Fatima log förtjusande. 
Jag tänkte på huvudsvålen som började klia för många år sedan. 
Där satt den. 
När jag kom hem ringde jag så dr Anna-Lena (nej, inte min hustru) på Njurmedicinen i Lund. Medicinen plockades genast bort. Ersattes med en kraftigt högre dos av en annan sort blodtrycksmedicin jag redan tar en liten dos av. 
Vi får se hur den här resan slutar. 
Deckaruppgiften känns inte riktigt klar. 
En risk är att blodtrycket far i taket och jag med den. 
Bäst i resan har varit supergrillen. En bit av Kanarieöarna fastnade över hela herr Rockbäck. Ja, ni förstår vad jag menar. 
Charmigt brun. 
Något kul får man väl ha.

Dagsfärska memoarer: Blodtrycksfall

Jag åkte på ett blodtrycksfall i går. Inget märkligt med det. Det har jag varit med om många gånger i mitt omåttligt spännande liv: mest som inlagd sjukhus, men många gånger också i mitt hem. 
Goda platser att befinna sig på vid ett blodtrycksfall. 
Nej, problemet denna gången var platsen jag befann mig på Centrumtorget i Lomma. 
Plötsligt small det liksom till i kroppen. Allt liv for ner i skorna. Kvar stod jag som ett tomt skal. Centrumtorget blev suddigt-se bilden på löpet-yrsel som man åkte virvelvinden som barn. 
Illamående. 
En enorm trötthet skakade mitt skal som var kvar av livet. 
Jag satte mig snabbt ner på en bänk. Klarnade till bit för bit. 
Folk kom fram: 
”Hej Calle. Hur är det”? 
Höll stilen. Stenhårt. 
”Bara bra. Blir bättre, dag för dag”, ljög jag till svar. 
Nu skulle jag ta mig hem också. Ett par hundra meter med rollatorn. 
Övervägde larma hustrun. Plocka upp vraket med bil. Bestämde mig till slut försöka själv. 
Reste mig sakta upp. Kramade rollatorn som det vore Marilyn Monroe. Nu kom det igen. Denna gången mera smygande. 
Yrsel som snurrande kastanjetter.
Jag vinglade vidare till nästa bänk. 
Och nästa. 
Och nästa. 
Och nästa. 
Svimfärdig. 
Gick vidare till nästa bänk ändå. 
Marilyn Monroe guld värd. 
Till slut hemma. Jag klarade det. Sjönk samman på en stol i hallen. 
Oron i hustruns ögon påtaglig. 
Fan, vad hon var lik Marilyn Monroe. 
Allt detta för att jag satte till en liten kompliteringspilla på 2,5 gram, till mina andra blodtryckstabletter. 
Mitt blodtryck rasade från allt för höga 195/110 ner till knappt mätbart när jag ställde mig upp. 
Fasa.
I racerfart.
I dag håller jag mig hemma. Medicinen får köras in i stillhet under kontroll. Min egen kontroll. Bäst av allt: jag svimmade inte en enda gång. 
Bra jobbat. 
Bilden här nedanför är hur Centrumtorget egentligen ser ut i klart tilstånd, samt en glad gubbe i dag.
Färskare än så kan inte några memoarer bli. Dessutom med ett lyckligt slut. 

Medicindimma utan körförbud

I går skrev jag om jordgubbsyoghurt som färgades jordgubbsröd (nåja) med hjälp av rödbetor. Det var väl inget man väntat sig. 
I dag trängde jag ner i en bipacksedel som alltid följer med pillren vi hämtar ut på Apoteket. Det skall man egentligen se upp med. 
För att gardera sig skriver läkemedelsbolagen ner precis ALLT du kan drabbas av. Man kan bli sjuk för mindre. 
Min bipacksedel hämtar jag från en tuff hjärtmedicin jag tar. Det krävs sjukhusvård när denna medicin sätts in på en patient. Inga sockerpiller precis utan stenhårda bandage. 
Jag fastnade i mitt lätt yra tillstånd för följande:

Körförmåga och användning av maskiner; 
”Du är själv ansvarig för att bedöma om du är i kondition att framföra motorfordon eller utföra riskfyllda arbeten”. 
Min hjärtmedicin kan alltså ge både yrsel och synstörningar, samt, verkar det som, otaliga andra ruggiga effekter. 
Jag har aldrig någonsin varken kört bil eller använt mig av maskiner på grund av dessa bieffekter. Det är knappt jag orkar rulla fram med rollatorn. 
Undrar lite försiktigt hur många som kör bil ändå? 
Det är något som inte stämmer här. 
Något som är allvarligt fel. 
Fred Flinta håller med mig.