Bilden som fortfarande
får mig känna vrede: ledsen. besviken och uppgiven.
Precis så som
jag kände mig när bilden togs av mig för 67 år sedan.
Tiden läker
alla sår, heter det.
Det stämmer inte alltid. Taggen sitter fortfarande djupt
förankrad i mig.
Den bruna kostymdjävulen med golfbyxorna, vit
skjorta, fluga, korta vita strumpor, blanka bruna lågskor, toppluvan på
bakre knoppen och så då skolväskan.
Portföljen.
Uppställd
framför plaskdammen på Ellstorp i Malmö. I vänster bildkant för
inte skymma vattenstrålen med sin kaskad. Jag skulle börja i första
klass.
Småskolan.
Mina idoler var Hopalong Cassidy, Tom Mix, Kapten
Miki och Sitting Bull. Min framtid såg jag som cowboy eller indian i
Vilda Västern. Så skulle det sluta med kostym, golfbyxor och inte
minst gummibandsflugan.
Ni förstår själva.
Krasch i Vilda Västern.
En stolt mamma klädde upp gossen.
Jag var rasande och kan
fortfarande 67 år senare känna samma vrede.
Utklädd.
Hopalong
Cassidy eller Sitting Bull kunde väl inte få se ut så här?
Förnedrande.
Jag protesterade.
Högljutt.
Hjälpte föga.
När
söndagen kom ringde mina lekkamrater, Arne och Pelle, på dörren.
Arne undrade om jag ville följa med på matiné och se en
cowboyfilm.
Hemskt gärna, svarade jag.
Inte utan kostymen med
golfbyxorna, kontrade mamma med barsk stämma.
Aldrig, skrek jag.
Då går jag inte
alls.
Jag stannade hemma för slippa den förhatliga utrustningen.
Glömmer det aldrig.
Numera bor Arne också i Lomma. Han är gift
sedan mer än 50 år med Bodil Wirén som är lokal kändis i
kommunen.
Jo, vi två par har tillsammans varit gifta i över 100 år.
Det klarade inte ens Hopalong Cassidy av.
Tänk som det kan sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar