Jag har för vana låta mitt hår växa fritt över vintern. Det blir till en enastående frihet som endast vildhästarna (mustanger) har i Montana. Folks nyfikenhet delar vi broderligt på. Blickar.
Förvånade.
Därmed skaffar jag mig en unik vintermössa som inte går att köpa för pengar. Inte ens en 5-öring av järn från kriget.
”Du ser ut som en uteliggare,” brukar hustrun kärleksfullt kommentera mitt till slut enorma hårsvall. Något mjuk liknelse med vildhästarna (mustanger) i Montana, går inte hem alls. Bättre upp.
I veckan kom så dagen, då det var tid klippa bort vintermössan och låta våren titta fram. Till mångas lättnad.
Inte minst barnbarnen.
”Farfar har inte blivit helt galen.” Nej, farfar har ännu inte blivit helt galen, även om tanken faktiskt slagit mig.
Det var alltså tid koppla in Pernilla som driver klassiska, Carlssons Hårmode, mitt i byn. Inte konstigt alls.
Pernillas syrra, Linda, är sjuksköterska på Lomma Vårdcentral. Under ett ett stort antal månader 2017, skötte Linda om min skadade höger fot, så den slapp amputeras. Suverän behandling och omvårdnad.
Förstå mig.
Självklart är det bara syrran Pernilla som gäller när vintermössan kapas. Bättre än så, kan knappast våren bli.
Hårmanen föll.
Pernilla log och jag blev fin som snus (HIPP!).
Det där om vildhästarna (mustanger-indianhästar) i Montana, USA, tar vi nästa vår, Pernilla. Nej, om jag skulle kamma mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar