Det finns möten här i livet. Och så finns det möten som sätter sig mer än andra. Lommaborna har säkert sett ungdomarna som står inne hos Coop och jobbar för, Plan international Sverige. En insamlingsstiftelse för barns rättigheter och flickors lika villkor. Fadderskap från 100 kr. Det låter naturligtvis angeläget.
Jag stannade till med min elscooter. Nyfiken som jag är.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Lite utsatta flickor och mest pokersnack. Det skulle visa sig att Kevin på bilden på löpet är professionell pokerspelare. Fyller för övrigt 22 år på fredag. ”Så du lever på spela poker?”
Min fråga kommer lite sökande.
Jag har aldrig språkat med en professionell pokerspelare.
Alla minst inne på Coop.
Jo, det har jag, slår det mig.
Har faktiskt varit på Caesars Atlantic City i USA.
Spelade bort en handfull dollar på en enarmad bandit på två röda sekunder. Mer spelare än så, är jag inte.
Det är däremot Kevin om jag får tro honom. Och bestämmer mig för göra så, efter en kort betänketid.
”Förra året drog jag in 790 000 kronor på nätpoker. Det var bra,” svarar han mig, efter han också fått tänka efter.
”Men är inte det farligt. Du kan bli helt utfattig. Sopren?”
”Nej, man måste veta vad man gör. Annars går det inte.”
Mamma hemma i Lysekil, kommer därifrån, är naturligtvis orolig. Tacka tusan för det. Vem skulle inte vara orolig om ens son lirade nätpoker?
Det gäller göra tummen upp.
Arbetskompisen Viktor håller med. Han är ingen spelare. Han föredrar spela på fjällan i stället.
Inget dåligt val det heller.
Lycka till, Kevin, med ditt pokerliv på nätet.
Lycka till med fjällan, Viktor.
Jag körde hem. Något konfunderad.
Dessa ungdomar.
Det finns möten. Och så finns det möten, som sagt var.
Tummen upp, kan behövas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar