Annandag jul 1902 drabbades Lomma av den värsta stormen i mannaminne: vattennivån steg med över två meter. Hus raserades, båtar hamnade långt upp på landbacken. Lommabukten fylldes av skrikande grisar. Självhushållningen blåste nämligen ut i havet.
Ingen talade om klimatförändringar. Andra sidan skulle det dröja nästan 70 år, innan Miljöpartiet dök upp på den politiska kartan.
Hur som helst.
Tre minnesmärken i form av stenar placerades ut på tre olika ställen i byn.
Över hundra år senare läste jag om katastrofen i ett historiskt minneshäfte på biblioteket. Jag började gräva i det numera helt bortglömda dramat.
Det första jag frågade mig var tog de där minnesstenarna vägen?
Fanns de kvar idag?
Sökandet sattes i gång.
Det blev ett väldigt letande. Till min ovärderliga hjälp hade jag Lommabon och min kompis, Bo-Göran.
I oktober 2008 kunde jag så på bloggen berätta om var vi fann den första stenen.
Sedan följde det slag i slag.
De båda sista minnesstenarna kunde jag skriva om i januari 2009.
Nästan tre år senare kunde jag avslöja att en Lommakvinna dog av sviterna efter stormen. Gammelmor Carma-se lilla bilden till höger-bodde i sitt lilla hus tillsammans med sin familj vid Södergård, söder om dagens Lomma, där gamla Västkustvägen pilar fram. Hon åkte med ut i Öresund.
Dog sedan av lunginflammation efter det ofrivilliga badet.
Idag vet jag inte var de två övriga stenarna tagit vägen.
Den tredje historiska stenen fann jag gömd bakom en båt på Varvstorget-se bild på löpet och här nedanför.
Lomma kommun har prisats för sitt miljötänk. När det gäller historiska minnesmärken råder det bottenläge.
Jag får ge mig ut på jakt igen.
fredag 17 augusti 2018
Lomma i miljötoppen-botten i historisk minnesvård
Etiketter:
1902,
botten,
Calle Rockbäck,
dog,
Lomma,
Lomma kommun,
minnesstenar,
minnesvård,
stormen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar