Det var hösten 1956.
Den högröstade demokratirörelsen i Ungern blev för mycket för
Sovjetunionen. En kommunistisk lydstat ska veta hut. De ryska tanksen
rullade snart in i landets huvudstad, Budapest.
Krossade allt och
alla.
Demokratirörelsen mosades sönder och samman under de ryska
larvfötterna.
Det blev en oerhört blodig uppgörelse.
Jag som var
10 år satt hemma i Malmö. Följde Kurt Anderssons dramatiska
rapporter i ångradion.
TV fanns inte.
Den svenska befolkningen
öppnade sina hjärtan. Tog med förtjusning emot närmare 10 000
ungerska flyktingar. I min skolklass dök det en dag upp en ungersk
flyktingpojke. Den första flyktingen som vi barn fått träffa och
lära känna. Vi tog väl hand om honom.
Någon rasism fanns inte på kartan. I
stället lärde vi honom svenska. Snart var han en i gänget.
Det var
så det gick till i Sverige för snart 70 år sedan. Av bara farten
blev ungerska fotbollsspelare med Puskas i spetsen något av våra
hjältar.
För inte tala om löparna, István Rózsavölgyi(1929-2012)
och Sandor Iharos( 1930-1996). De tävlade till och med på gamla
Idrottsplatsen i Malmö 1957.
Gjorde världstider på kolstybben. Jag var där
med min ungerska kompis.
Nu sitter jag i Lomma och tänker tillbaka
på en svunnen tid. Blir förbannad när Ungern med Orbán i spetsen
vill stoppa det svenska NATO-medlemskapet.
Sverige som gjorde så
mycket för en sargad ungersk befolkning. Tack för kaffet, Viktor
Mihály Orbán.
Ni borde skämmas.
.png)
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar