Coronahamstring: Ryssarna respiratorer-jag får mardrömmar

Läser i bladet om rika ryssar som hamstrar respiratorer för några hundratusen riksdaler stycket. 
Den ryska sjukvården är inget man liter på i coronatider. Därför en egen respirator till hemmet. 
Jag har skrivit det tidigare: världen är fan i mig galen. 
Totalt galen i coronatider. 
Läser också att lastbilar med respiratorer har levererats till sjukvården i Skåne. Det låter betryggande. 
Jag får däremot mardrömmar av bara ordet respirator. 
Våren 1956 vårdades jag på Epidemiska sjukhuset i Malmö som det hette på den tiden. I mitt unga liv drabbades jag av hjärnhinneinflammation och var svårt sjuk. Mitt liv hängde på den skör tråd. 
Jag en liten gosse låg isolerad i eget rum men en dörrglipa in till ett angränsande sjukrum. Varför begriper jag inte, än i denna dag. 
I detta sjukrum vårdades en vuxen man för polio. 
Han låg i respirator. 
Om inte alldeles ny uppfinning, så i alla fall en nymodighet. 
Ljudet från respiratorn glömmer jag aldrig: ett kusligt högt tungt ljud som först lät som en inandning som sedan följdes av en tung utandning med ökad ljudnivå. Jag var dödssjuk och fruktansvärt livrädd. 
”Bry dig inte om det,” sa sjuksköterskan med sin lilla hätta på huvudet till mig och log. Jo, jag brydde mig. 
För livet ut, tydligen. 
Ett kusligt ljud som än idag kan ge mig mardrömmar.  Pratar aldrig om det. Bär det inom som ett oläkt sår.
Var femte timme dygnet runt fick jag penicillinsprutor. Även det en tämlig nymodighet inom sjukvården. 
Det räddade mitt liv. 
Oerhört tacksam för det. 
Hur det gick för mannen i respirator vet jag inte. 
En dag var allt tyst. 
Mannen borta. 
Själv kunde jag åter spela fotboll sommaren efteråt 1957. Jag skulle fylla 11 år och livet lekte åter. 
Visst en solskenshistoria. 
Om det inte varit för den där förbannade respiratorn.