Mitt i allt, tog det slut.
Coronan sköt basketsäsongen i sank.
Profilen och basketfantasten, Max Wiman, skriver ett fylligt reportage om Paulina som återvänt hem till Malmö.
Paradsidan.
Absolut inget fel i det.
Det är klart läsvärt.
Normalt hade SM slutspelet i hockey eller handboll sopat bort Paulina.
Allt inställt.
Uppskjutet.
Ingen vet egentligen hur länge det där förbannade viruset ska hålla oss i sitt grepp. Sportjournalistiken drabbas svårt.
Jag vet, för jag har själv jobbat en hel del med sportjournalistik som lever och andas på just levande sport: föhandsartiklar, matchanalyser och referat samt, inte minst, efterhandsartiklar. Allt detta är borta.
Lägg till alla spekulationsskriverier om EM i fotboll och OS i Japan. Det är inget kul på landets sportredaktioner längre.
Det blir magert.
Flyhänta sportreportrar får spader i coronaträsket. Får nöja sig leva med och på konstgjord andning, vilket inte är så jävla kul i längden.
Respiratorjournalistik i sportens värld.
På nästa sportsida i dagens Sydis, stöttas utbudet upp med ett reportage om backen, Carl-Johan Lerby, i Malmö Redhawks.
Han ska pröva lyckan i NHL som coronan också skjutit i sank. Hur Carl-Johans äventyr ska sluta vet idag ingen.
Jag misstänker att sportjournalister kommer att omplaceras till centralredaktionerna. Sydsvenskan har idag sex(?) sidor sport som inte inträffade under helgen. Normalt skulle utbudet få sportsidorna att glöda.
Hopkok glöder inte.
Nu blir det konstgjord andning över hela rasket.
Stackars sportjournalister.
Coronaviruset är ett helvete på jorden, sanna mina ord.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar