Scener vi skulle vilja se: Jimmie Åkesson intervjuar Sven Hedin

-Goddag, dr Hedin.
-Guudag, guudag, på sig.
-Jo, jag har en sak jag skulle vilja fråga dr Hedin om.
-Gäller det när jag löste gåtan med Lop Norsjön?
-Lop...
-Eller kartlade Tibet och hela Centralasien?
-Kartlade? Central...nä, det är så att jag är partiledare för Sverigedemokraterna.
-Så, så...
-Nu är det så att jag har inte blivit inbjuden till Nobelfesten.
-Säger du det, säger du det.
-Dr Hedin har som medlem i Svenska Akademien varit självskriven gäst på Nobelfesterma under sina 39 år på stol nr 6.
-Ja, självklart, men maten ska du inte sörja. Den är inte bättre än när jag tvingades dricka unket vatten ur mina sandiga stövlar.
-Stövlar?
-Ja, när jag korsade Taklamakanöknen på en kamel.
-Kamel?
-Ja, en häst med två pucklar, säger Sven Hedin och skrockar förtjust över sin egen lustighet.
Här måste partiledare Åkesson samla tankarna en kort stund. Det börjar bli mycket nu med öknar, stövlar, kameler, kartor och en Lop någonting. Han bestämmer sig för omstart.
-Ja, jo, det var det här med att jag fick nobben...
-Från Nobelfesten, ja, jag hör du säger det.
-Alla andra partiledare är inbjudna, men inte jag. Det är orättvist.
-Ja min son, världen är inte rättvis. Det upptäckte jag när jag red karavanvägen mot Mashhad i Khorasan.
Det uppstår en kort tystnad. Sven Hedin drar sig tankfullt i mustaschen innan han säger:
-Har du hälsat på Hitler?
-Hitler?
-Du kanske inte vet vem Adolf är?
-Jo, självklart, svarar Åkesson och slår samman klackarna. Nej, honom har jag aldrig träffat.
-Det var synd det. Om du träffat och hälsat på Hitler, hade du säkert blivit bjuden på Nobelfesten. Om inte annat, så hade jag ordnat det. Adolf och jag var mycket goda vänner, ser du.
-Tack då, dr Hedin.
-Det var så lite så. I Bokhara...
Längre än så kom inte dr Hedin.
Jimmie Åkesson flydde fältet. Oklar över sakernas tillstånd.