Barnbarnen fick för sig och ta med farfar till Statens Järnvägsmuseum i Ängelholm. I och för sig är det på ett museum man numera hör hemma. Det skulle visa sig att även där har tiden sprungit ifrån en krokig Gubbe.
Vi tog plats i lokåkningssimulatorn. Ångloket tuffade igång på en väldig bioduk. Golvet skakade så där hemtrevligt som det gjorde vid barndomens tuff-tuff resor med skolan från Östervärns Station i Malmö ner till Klostersågen.
Farfar fick nostalgiska minnen.
Tänkte på kakadualäsk.
Elloket kom. Snälltåget eller elektriska tåget, kallade vi själva det för. Nu avtog skakningarna och lokalen började gå avsevärt fortare. Det dunkade hemtrevligt. Barnbarnen skrattade. Sa det kittlade. Farfar fick en tår i ögat. Minnen från 1950-talets resor med kusin Lena och mormor mellan Malmö-Stockholm trängde på. Den speciella lukten. Blandningen av räls, kupé, väskor och svettiga människor. Lukten av tåg.Vattenkaraffen i gången med rangliga pappmuggar. Dessa resor tog alltid en hel dag med första middagen serverad med en KLANG! Vi hade alltid smörgåsar med prickig korv på. Mormor bredde alltid mackorna med tunt smör. Det fick inte bli tänder när man bet. Det var att ödsla.
Plötsligt dök nutiden upp med X2000. En spökröst meddelade tonlöst, att i dag gick det i 200 km. Plötsligt började golvet att luta. Farfar undrade vad som stod på. Då förkunnade spökrösten att X2000 faktiskt kunde komma upp i 500 km/tim. Det blev gasen i botten.Nu inte bara lutade golvet utan hela lokalen. Farfar hade ett litet helvete att sitta kvar på stolen. Sjögång.
Efter åkturen vinglade Farfar ut som en bakfull stins i Töreboda. Barnbarnen fick stötta upp Gubbstackarn.
Nästa gång väljer jag ett museum för knyppling i Horred.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar