Lommabon Wivi överlevde tsunamin i Thailand:

Visst minns ni bilden av Wivis huvud som stack upp ur badbaljan i Lomma. Den publicerades tidigare i somras här på BLOGGEN.
Den gången handlade det mest om ett skönt morrondopp och ett mycket lyckat bildskott från min sida. Jag kröp helt enkelt ner med min lilla kamera i vattnet och fångade Wivis huvud när det stack upp över vattenytan. Där kunde historien ta slut. Det gjorde den inte.
I morse stötte jag på Wivi igen när vi tog våra morrondopp (19 grader). Vi hejade på varandra och så berättar Wivi som precis kommit upp från badet:
-Jag överlevde tsunamin i Thailand.
-Vaaa, svarade jag, mäkta förvånad.
-Ja, jag och min man Kastra låg och solade på stranden, när vi ser hur vattnet drar sig tillbaka. Folk sprang ut och plockade fiskar. Det var egendomligt, tyckte vi.
-Då ser vi plötsligt hur det växer upp en jättevåg. Vi sprang för våra liv.
Wivi tystnar. De hemska minnesbilderna av skräck och fasa tränger sig på. Allt blev till ett kaos. Vågen träffade dom med våldsam kraft, men de lyckades klamra sig fast i en mur som även den till slut gav vika.
Wivi sköljdes ut i havet. Och in igen med skräp och delar av palmer och annat otyg. Hennes sambo var däremot borta.
Wivi fortsätter:
-Men vi båda överlevde. Märkligt nog sammanstrålade vi igen på ett sjukhus. Jag hade endast skrapsår på benen. Min sambo brutet sin ena ankel. Vi hade helt enkelt en otrolig tur.
Jag står blickstilla och lyssnar på Wivi. Det är tidigt på morgonen. Större delen av Lomma sover än. Vädret är emellertid fint, sol men det blåser upp smågäss i vågtopparna.
-Usch ja, det får mig att tänka tillbaka, säger Wivi till mig.
-Men du tvekar inte bada igen, frågar jag för något ska man fråga.
-Ja, det måste man bara. Det var riktigt skönt i dag, trots blåsten, slutar Wivi och cyklar hem.
Jag står kvar med mina tankar och ser Wivi försvinna.
Det finns inget bättre än ett tidigt morgonmöte som slutar med Happy End.