Med yxan i högsta hugg-kvinnan startade krig mot spriten

Den här kvinnan skulle man inte vilja möta i baren för en eftersläckning. Carrie Nation (1846-1911), från Kentucky/Kansas i USA. 
Denna märkvärdigt tuffa dam, startade ett eget krig mot det omåttliga supande bland männen i Mellanvästern, USA. 
För under 1800-talets söps det något kopiöst. Det var ingen måtta på det. Männen låg dyngraka utanför saloonerna. 
Den futtiga lönen söps mangrant upp. Vilket medförde svåra sociala problem för fyllots familj. Hustrun och den stora (oftast) barnaskaran fick svälta. 
Carrie Nation var medlem i den nystartade amerikanska nykterhetsrörelsen. Hennes man söp sig till döds, så hon visste vilket helvete alkoholen kunde ställa till med. Nu tog hon tag i problemet som ingen trodde det var möjligt. 
Utan att tveka startade hon ett eget krig mot det flödande brännvinet. Målet var barerna som fanns i saloonerna som fanns i stigande överflöd. 
Hon stormade in med en yxa i höger hand, och slog sönder det mesta av spritflaskorna och inredningen som kom i hennes väg. 
Tala om rasande fruntimmer. 
Visst greps hon, men snart var hon ute igen, och fortsatta sitt korståg mot spriten. På sitt eget vis. 
Jag hade aldrig hört talas om denna, minst sagt, unika kvinna. Plötsligt poppade hon upp i Netflix, i en spännande dokumentär. 
Jag googlade, och det visade sig finnas ett överflöd med gamla unika studiobilder på Carrie Nation med yxan i högsta hugg. Fast den tecknade bilden, här nedanför, säger en hel del om hur det kunde gå till. 
Det var mer än glöd i den kvinnan.
Yxan blev hennes signatur.
Herren ber om nåd.

Breaking News: Rättegången mot Kristi brud startar nästa vecka

Intresset för Kristi brud, Åsa Jacobsson f d Waldau, och den religiösa Knutbyröran är stort. Enormt stort, till och med. 
Jag kan se det på ett av mina senaste blogginlägg om Kristi brud, från den 15 maj i år. Kristi brud har blivit en bloggraket. 
Tusentals besökare på kort tid. 
Inte konstigt alls. 
En kristen sekt som kört i diket med sex, våld som inleddes med mord, är som gjord för en serie på Netflix. 
Den 6 januari skriver Expressen. Jag citerar: 
”Åsa Waldau och hennes närmaste man Urban Fält styrde församlingen i Knutby med våld, pennalism och sex efter mordet 2004. Samtidigt hade de en hemlig relation. – Det var väldigt hysch-hysch kring det, säger Urban Fält i förhör. Nu har de lämnat Knutby och isolerat sig från sina gamla liv samtidigt som de står inför rätta.” 
Så långt Expressen.
Rättegången har tidigare fått skjutits upp. Uppsala tingsrätt är överbelastade med ärenden. Dessutom är Knutbymålet rätt omfattande. 
För att få ett klart besked, ringde jag helt enkelt upp Uppsala tingsrätt som gav mig följande svar. 
Nästa tisdag den 14 januari inleds rättegången klockan 9.00, med att Kristi brud ställs inför skranket. Tid har avsatt till och med torsdagen den 30 januari. Uppmärksamheten kommer bli gigantisk. 
Klicka här så kommer ni in på mitt blogginlägg den 15 maj 2019.

Jon Dahl Tomasson ny tränare i MFF

Om ni tittar längst upp på bilden, här ovanför, upptäcker ni en liten MFF-tröja. Den fick jag av Lommas mest sporttokiga fruntimmer, Winnie, när jag kom hem från sjukhuset för några år sedan. 
Numera är minitröjan en viktig maskot. 
Följer som jag och Winnie, MFF i vått och torrt. 
Därför hänger den över Jon Dahl Tomassons huvud, när han under söndagen presenterades som ny tränare för MFF. 
För min egen del, är Tomasson ett rätt oskrivet blad som fotbollstränare. Meritlistan som spelare är gedigen, med fina 112 landskamper och 52 mål. 
Däremot känns min magkänslan rätt. Inte minst för han som Winnie kommer från Danmark. Det finns som ni förstår, inte bara öl i vårt grannland, utan även bra lirare och förhoppningsvis bra fotbollstränare. 
En sak är säkert. 
Jon Dahl Tomasson kommer behöva Winnies maskot redan den 20 februari, i matchen motVfL Wolfsburg i UEFA Europa Leagues sextondelsfinal. 
På bortaplan. 
Jon Dahl får upp till bevis direkt. 
Här nedanför maskoten och allas vår, Winnie.

Det mörknar-missilattacken Bagdads flygplats

När det gamla året 2018, skulle bli ett nytt år 2019, hängde jag ut en gul löpsedel på bloggen, med förhoppningen om fred i tusen år. 
Visst naivt till tusen, men ändå, varför inte? 
Ni vet hur det gick. 
Det gick inte alls. 
Krigen fortsatte. 
Människor lemlästades och dödades som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi matades med sjukhusbilder av gråtande trasiga barn. 
I år gick vi in i år 2020. 
Redan den tredje dagen på det nya året, svartnade min numera svårt fläckiga löpsedel. Donald Trump bestämde sig för vad varken Bush eller Obama vågat göra. Radera ut Irans krigare nummer ett, toppgeneralen Qassem Soleimani, samt slå ut ytterligare ett gäng höga dignitärer. Ni har säkert själva sett det i TV. 
En förödande missilattacken på Bagdads internationella flygplats. Det gav en signal om att ingen varken går, står eller springer säkert, här i livet. 
Jag tror de ledande prästerskapet hemma i Iran drabbats av mardrömmar. De kan när som helst få en missil i skallen. 
Hur kul är det? 
I Kreml sitter Putin och är förvånad. 
Han visade musklerna och invaderade Krim. Passade på ta ytterligare en bit av Ukraina. Sköt ner ett civilt passagerarplan över Ukraina med 298 passagerare som dog. Putin själv förnekar precis allting. 
Det är en gammal rysk taktik. 
Även om man blir överbevisad tusen gånger om. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Ansvaret för missilattacken på Bagdads flygplats meddelade Pentagon, var president Trumps eget beslut. Naturligtvis livligt påhejad av hökarna inom den amerikanska militären, kan jag tänka mig. 
Den svenska reaktionen mager. 
Endast Carl Bildt röt till. 
Förnekaren, Putin, har helt plötsligt fått stor respekt för Donald Trump. Fast någonstans gnager det. 
Trumpen tog på sig attacken. 
Är så att säga karl för sin hatt. 
På sitt vis. 
Det är inte Putins taktik. Och det gör ont, så förbannat ont, djupt in i Kreml. Rullgardin ner. Innan splitter far in genom rutan.

Minst 1000-dagar-Järn & Färg kvar i centrala Lomma

Det här är Hans-Inge som står och viftar med ett papper. Något av en kändis i byn.Han driver populära Järn & Färg tillsammans med sin son Jocke. 
När Lomma drog igång sitt väldiga omvandlingsprojekt, för många år sedan, gick företaget en oviss framtid till mötes. 
För mer än sju år sedan, skrev jag på bloggen, om de tänkta framtida flyttplanerna. Där står vi än i denna dag.
 ”Ja, fortfarande är allting oklart. Det blir det i minst tre år till,” säger Hans-Inge till mig, när vi denna tidiga morgon sammanstrålar på ett dystert Centrumtorg i Lomma. Segt, väldigt segt, med andra ord. 
Hans-Inge och sonen Jocke, har lyckats med konststycket, att förvandla sin järnhandel till något av en lanthandel utan mat och dryck. I stället har denna unika variant av lanthandel, fyllts med tusen och en saker. 
Det är till Hans-Inge och Jocke Lommaborna vallfärdar när man behöver en skruv, lampa, stekpanna, spik, julljus, hammare, spade, potatisskalare eller vad fan som helst. Lomma Järn & Färg har det mesta, utom då mat och dryck. 
Möjligen torrfoder till hunden, akvariefiskarna och kattmat. 
Jag älskar denna organiserade röra som får mig tänka på ungdomens lanthandlare. En numera flydd tid. 
”Jag hade väl tänkt lägga av,” säger Hans-Inge vidare som-tror jag-fyller 75 år i år.  En värdig ålder, för en gentleman.
”Men Jocke blir 50 år, och vill köra vidare, så då gör vi det,” fortsätter Hans-Inge. Flyttningsplanerna? 
Då blir Hans-Inge som en mussla. Viftar endast med sitt papper. Inget klart alls, men ett stalltips är i trakterna med koppling till motorvägen. 
Men visst är det en skön röra i butiken. 
Snacka om lanthandel.
En modern sådan med tusentals prylar.
Vem kan inte älska detta? 

Bränderna i Australien-klimativrarna vädrar morgonluft

Även om man sitter i lilla Lomma, kan man med Internets hjälp resa som i sagans värld, till vilken plats som helst på vårt jordklot. 
Jag reste till Australien, för kolla in de jättelika bränderna som sydöstra Australien drabbats av. Klimativrarna har nämligen börjat tagga upp. 
Klimatfrågan vävs sakta men säkert in i dessa enorma bränder. Det hjälper föga, att landets premiärminister, Scott Morrison, vägrar koppla ihop det extremt torra vädret med klimatfrågan. 
Han menar, att bränderna hör till Australien. Det har tidigare hanterats av flera generationer. Klimativrarna lyssnar inte på sådana invändningar. 
Jag reste vidare och hamnade på hemsidan för Australian Capital Territory (ACT) som är ett självstyrande territorium i sydöstra Australien. Den enda staden i ACT är Canberra, Australiens huvudstad som varit illa utsatt åtskilliga gånger av tidigare eldhav. Jag läser vidare: 
”Naturliga bränder har länge varit en del av ACT-landskapet och är en naturlig händelse i den australiensiska miljön. Mycket av den inhemska vegetationen i ACT är utsatt av eld, särskilt torrskog, skog och gräsmark. Registreringar av brandhändelser före inrättandet av ACT 1911 är få, men förbättrades dramatiskt under åren som följde och identifierade stora bränder som brände över ACT 1919-20, 1925-26 och 1938-39. Lagstiftning om hantering av buskeldar infördes, Bushfire Act 1936, som också utgjorde, ACT Bushfire Council.” 
Jaha, så var det med det. 
Min resa på Internet slutar här. 
Klimativrarna borde kanske tagga ner. 
Så blir det naturligtvis inte. 
Det blir värre. 
Sagan rullar vidare.

Det glada 20-talet-charleston gör comeback?

Fegt nog satte jag ett frågetecken efter comeback. Fast jag är rätt säker på, att vi åter får se både dansen charleston samt kvinnor med shinglat eller bobbat år under 2020-talet. Precis som det gick till för 100 år sedan. 
På det glada 20-talet. 
Hattarna då?
Nja, men vem vet.
Det är alltså tid för en revival av en modeflugen som tog världen med storm för 100 år sedan. Modet kommer och går, men inte 1920-tals modet. 
Inte fullt ut, i alla fall. 
Hårmodet har väl tittat fram med stor försiktighet. 
Dansen charleston har emellertid fått vilat i sin grav sedan dess. Hög tid städa av denna fartfyllda dans. 
1920-talet kallades som vi minns, om vi minns, det glada 20-talet. Tidsperioden präglades av en ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik. 
Fenomenet charleston kom från Charleston, South Carolina, USA, och exploderade i de europeiska storstäderna. 
En kul men krävande dansform. 
Givetvis röt kyrkan mot galenskapen, precis som sig bör. 
Frisyrerna ett eget kapitel, men visst var de fina. 
Här nedanför kommer ett smakprov. 
Förresten god fortsättning på det nya året. 
Charleston på er!