Anna Anka kallade min idol för rövhål

I veckan kollade jag in en repris av Hollywoodfruarna vid lunchbordet. Det borde jag inte ha gjort. 
Jag blev så upprörd, så jag var på väg få hjärtflimmer. 
Anna Anka stormade ut från ett hus och skrek för full hals. 
”Han är ett jävla rövhål” 
Dessutom på bred hemkokt Klippan/Helsingborg-dialekt.
Rövhål.
En sällsynt grov salva. 
Målet hennes f d man Paul Anka. Rövhålet själv, alltså. 
I vanlig ordning är det vårdnadstvister om barnen som gäller. Domstolen dömde till Pauls fördel. Anna Anka dömde till sin fördel. 
Det är ovidkommande i det här sammahanget. Däremot bryr jag mig mycket om rövhålet, alltså Paul Anka. 
Han var tillsammans med Elvis och Little Richard mina första idoler inom den moderna musikens värld. 
Året var 1957. 
Jag var 10-11 år. Paul Anka, 17 år, erövrade världen med sin egen komponerade låt, Diana. Vi ungdomar gick rakt in i kaklet av lycka. 
Snabbt lärde jag mig spela låten både på piano, mormors cittra, Oscars nyckelharpa och mormors gitarr. En Jesus-gitarr med stålsträngar som for illa med ens små fingrar. Mummelsjöng den engelska texten. 
Kanadicken Paul Anka blev snabbt en idol. 
När jag blev vuxen såg jag honom live i Gävle Folkets Park. 
En höjdare. 
Minne för livet.
Och nu. 
Ett rövhål. 
Jag har fortfarande EP-skivan kvar. Kan fortfarande både mummelsjunga och lira låten. Diana måste vara det vackraste rövhål världen skådat. 
Anna Ankas rövhål ska vi inte ens tala om.
Det blev väldigt mycket akterkastell, det här. Frågan är hur jag skulle kunna komma runt det. Skit samma.
FOTNOT. Peter Aspe skriver i en kommentar. " Anna Anka bodde i Bjuv, det har jag också gjort; hennes dialekt är Bjuvsingska. Hon skall ha kredd för att fortfarande tala sin hembygds tungomål."
Ja, rätt ska vara rätt, Peter.