Facebook håller på döda mina bloggutlägg. Algoritmer heter mordvapnet. Trist men sant, skrev jag på Facebook igår-onsdag.
Begåvade journalisten, Gunilla Lundström, undrade hur då. Sportoraklet och journalisten, Michael Ljungberg, ville jag skulle utveckla mina oroande teorier.
Vänner.
Jag ska göra ett försök.
I början av veckan märkte jag att besökarantalet till min blogg från Facebook störtdök till samma nivå som för ca åtta år sedan. Det var på den tiden Facebook var något av Astrid Lindgren land.
Tonen vänlig.
Atmosfären behaglig.
Personliga bilder med dagens middag samt tår i sanden.
Fast inte så mycket.
Mobiltelefonerna med hög bildkapacitet som lades ut på Facebook, låg ännu så länge något eller några år bort.
Journalisterna på landets redaktioner såg Facebook som något katten släpat in. Trams, sa man till mig.
Jag tyckte inte det var tramsigt alls.
Matade på med inlägg, länkade till Calle Rockbäcks BLOGG.
Åren gick.
Sedan kom annonserna.
De stora mediehusen hakade på. Upptäckte alla goda fördelar med Facebook. Det blev en explosion.
Facebook var inte alls tramsigt, visade det sig.
Jag följde utvecklingen med stor förvåning.
Facebook bjöd upp till en algoritmerdans.
Alla tog för sig.
Tonen hårdnade.
Många gånger obehagligt.
Besökarantalet till min blogg flödade in. Rena motorvägen.
Min blogg var inte märkvärdig alls. Blandade smått och gott från hela världen, med en och annan lokal Lommanyhet, vilket mötte stor uppskattning. Insåg jag låg rätt på det. Blev naturligtvis glad, men med stor respekt för mina läsare.
I början av 2018 kom Mark Zuckerberg med en förändringen. Facebook måste välja en annan väg in i framtiden:
sociala interaktioner mellan människor och/eller grupper av människor m. m.
Det skulle bli dagens melodi.
Facebooks väg framåt, snarare än nyhetsförmedlare.
Det började skruvas på algoritmerna. Vänner och anhöriga premieras framför publicister. Vi är bara i början.
Där föll jag i början av veckan.
Jag åkte kana som publicist åtta år tillbaka i tiden.
Om det kommer räcka?
Vet jag inte i dagsläget.
Detta innebär i förlängningen att nyheter slås ut, till förmån för bilder på maträtter och tår i sanden.
Hoppas Gunilla och Michael blev klokare.
Det blev inte jag.
Jo, lite.
Jag vet i alla fall, att jag får kämpa med en tuff motvind.
Om jag inte rent ut av slängs ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar