Ray Charles slog igenom i Sverige.
Marilyn Monroe avlider.
I Sverige hade en engelsk rockartist slagit igenom med, Darling Nelly Grey. Det var sommaren 1962.
Erik Fernström som han egentligen hette, såldes in som engelsman. Det var engelsman eller amerikan som gällde för oss ungdomarna på den tiden.
Då fick man genast ett försprång framför de svenska rockartisterna som vi ungdomar hade svårt att acceptera.
Den sommaren som alla andra somrar vistades jag i norra Uppland. Jobbade som skogshuggare.
Ung och stilig. Vältränad. Svarthårig med en fjunig mustasch (bild på löpet).
En varm sommarkväll kom alltså Erik Fernström, alias engelsmannen Jerry Williams, frontfigur till gitarrgruppen The Violents, till ortens festplats Heden.
Eftersom den nye rockkungen var het, vallfärdade vi ungdomar till festplatsen ute i skogen. Minnen bubblar upp.
En karavan med stora amerikanska bilar vaggade in på festplatsen. Stockholmsraggare. Vi blev genast spaka. De hade stor respekt med sig.
Karavanen var rockkungens följe från Stockholm.
Ur den första bilen steg alltså Jerry Williams. I vit tuff kostym. Brudarna skrek. Vi boys stod avvaktande en bit bort och tuggade på en smal kokt med bröd. Lite hembränt i en pappmugg. Det var så det skulle vara.
Sedan blev det ett jävla röj på scenen. Jerry öste på så tallarna kroknade. Det var en häftig upplevelse.
Jag glömmer det aldrig.
Jerry Williams skulle bli hur stor som helst som svensk rockkung. Det kunde vi inte ens drömma om.
Resten känner ni till.
Nu har Jerry Williams lämnat oss. Gått till de sälla jaktmarkerna. Där får han nu lira tillsammans med sin store idol, Elvis Presley.
Fram till Elvis gjorde lumpen i Västtyskland.
Efter det blev det mest sirap kvar av Elvis Presley. Om detta var Jerry och jag eniga.
Tack för att du fanns, Jerry.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar