En liten historia om två multisjuka Lommabor

Bodil står på i det offentliga livet i Lomma. Hon finns med i snart sagt allting som händer i byn. Antingen det gäller mode, revy, PRO, visa lägenheter som är till salu, sångkör eller vad det än månde vara. 
Bodil finns där som en stjärna med ett jäklar anamma (eget ordval), med ett sprudlande humör som många kan vittna om. 
Jag sitter i min krypta och räknar ryska gummor. När Bodil cyklar, smörjer jag in ansiktet med rakkräm till barnbarnens förtjusning. 
Jag vill göra ingenting. 
Bodil vill göra allting. 
Helst på en och samma gång. 
Trots dessa påfallande olikheter är vi väldigt lika: båda är vi som multisjuk en belastning för sjukvården. 
Bodils sjukdomsregister går inte av för hackor. Nästan blind på ena ögat är hon också. Mitt sjukdomsregister matchar Bodils fullt ut. 
Gränsen för multisjuk (fyllda 65 år) går vid fem till sex, mer eller mindre, allvarliga sjukdomar. 
Den kvoten fyller vi med råge. 
Lika förlamande trötta är vi också. 
Operationssalen något av vårt andra hem. 
Likt Ingmar Bergman behöver vi också ha en ”vandrande toalett” med oss. Så där kan man hålla på och räkna samman den multisjukes vardag. 
I ett svagt ögonblick har jag nu sagt ja (knappt hörbart) till hålla föredrag för Svenska Kyrkan och Röda Korset till sommaren och hösten. 
Jag får nog prata med Bodil, om hur jag som inte vill göra ingenting ska göra någonting. Hon vet hur man till och med steppar. 
Det kan bli en rolig sommar. 
Gillar Bodil skarpt. 
Inte det minsta avundsjuk på hennes energi. 
Då måste man göra någonting. 
Fast vi borde uppträda tillsammans: en halv timme skoj innan döden. 
Nu till avrundningen. 
Det finns en sak som övervinner alla världens sjukdomar: kärleken. 
Jag och Anna-Lena har varit gifta i 49 år i augusti. 
Värre ändå. 
Bodil och Arne gifta i 51 år. 
Slagen med nästan två år.
Andra sidan.
Det gör ingenting. 
FOTNOT. Bodil har gett klartecken till blogginlägget.