Coronamörker över Skåne-tomten hänger lös

 Borde sätta ett frågetecken efter den dystra rubriken. Hoppas alla vibbar pekar åt fel håll. Det känns i alla fall inte så. Det där förbannade viruset tycks ta ny fart. 

Citerar Folkhälsomyndighetens hemsida: ”Folkhälsomyndigheten har, i samråd med bland annat smittskyddsläkaren i region Uppsala, fattat beslut om skärpta allmänna råd. De som vistas i Uppsala län uppmanas nu i möjligaste mån bara umgås med dem man bor tillsammans med. Undvik resa med kollektivtrafik eller andra allmänna färdmedel.” 

Uppsala län blir alltså först ut med skärpta allmänna råd. Det kommer sälert flera. 

Vid dagens presskonferens fick också, Anders Tergnell, frågan om Skåne som också ser en stigning av convid-19. 

”Vi har inte hunnit med samtal med region Skåne. Det ska vi göra nu,” svarade Tegnell. 

Aj, som tusan. 

Det där lät inte bra. 

Vår familj har redan planerat in en coronasäker julafton. Ja, så säker ett julfirande nu kan bli. Mer om det en annan gång. Andra sidan. 

Idag är inget säkert. 

Tunga moln hopar sig över Skåneland. 

I värsta fall får väl vi 70-plussare slå tomtegubbarna i glaset själva. 

Usch så trist.

 

Konsument Lomma: Här får du slutdramat Kalles kaviar och tandkrämstuben som tackade för sig

 

Jag har roat mig sista tiden med undersökande journalistik i den lilla skalan. Det är mer än 10 000-mil från ett Watergate avslöjande, men ändå. 

När världen domineras av ett litet irriterande virus, satta jag strålkastaren på två livsmedelstuber, berömda Kalles kaviar och Colgates tandkrämstub. 

Jag redovisade mina fynd i två blogginlägg. 

Rätt kul, faktiskt. 

Premiär klämde två nya fräscha tuberna. Tandkrämen i plast och Kalles i en aluminiumförpackning. Det kom varken ut tandkräm eller kaviar. Däremot luft och Kalles hårdare skal som kraschade. 

Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha känt sig blåst på en del av innehållet i dessa livsmedelstuber. Länkade över mina blogginlägg till Colgate och Kalles kaviar (Orkla Food). Naturligtvis efterlyse jag ett besked från de båda stora företagen. Det har jag fått nu. 

Colgate skriver om den pustande tandkrämstuben. 

”Det ser ut som det är något galet med den tuben. Vi utför noggranna kontroller så att produkten landar utan defekt hos våra konsumenter, men ibland blir det ändå något som går fel. Vi ber givetvis om ursäkt för detta. Utredning pågår.” 

Kalles kaviar skriver ett något mer fylligare svar. 

”En av anledningarna till att det kan bli luft i tuben är att Kalles innehåller så hög halt av romkorn att smeten blir kompakt. En annan orsak kan vara att tuberna packas stående. På produktionslinjen har vi automatiska vågar som kontrollväger tuberna och även manuella kontrollstationer där vikt och innehåll i tuberna kontrolleras, men något har ej fungerat korrekt gällande din tub!” 

Det var det hela och som plåster på såret skickade Colgate två tandkrämstuber. Kalle kaviar en värdecheck på 60 riksdaler. Se på fan-det lönar sig klaga.

 

Museet som försvann-kolarkoja hittad

 

Det handlar om min mamma som dog den 23 maj 2011, 91 år gammal. 

Drygt ett halvår senare skrev jag ett blogginlägg om mamma Letty. Det inlägget publicerade jag på Facebook igår söndag, vilket väckte stor uppmärksamhet. 

Min mamma var inte vilken mamma som helst. I Malmö drev hon mycket framgångsrik en Damfrisering. Där kunde historien ta slut, men det gjorde den inte.

I hennes kvarlåtenskap fann vi bland mycket annat, hur hon grävde som den värsta journalist i sin barndomsbygd i norra Uppland. 

Den medeltida hembygdskyrkan nagelfors. Hon upptäckte att altaruppsatsen från anno dazumal var på drift. Ingen visste riktigt var. 

Ärkebiskopen Bertil Werkström i Uppsala ärkestift, fick det hett om öronen. 

Brevväxlingen mellan min mamma och ärkebiskopen en pärla att få ta del av. Det blev naturligtvis löpsedlar i lokaltidningarna. Sedan slog hon till med och avslöjade att ett helt museum var spårlöst försvunnet. 

Nya löpsedlar. 

Så där höll hon på, men sa aldrig något till oss i familjen. Idag har jag gått i mammas fotspår, och grävt vidare efter det spårlöst försvunna museet. 

Numera är Upplands museum digitaliserat. Jag har på så vis plöjt några tusen bilder, men inga spår efter det borttrollade museet. 

Sommaren 2003 genomfördes en arkeologiska undersökning i den aktuella socknen. Ett fynd som hittades var resterna av en gammal kolarkoja. 

Det var knappast kolarkojan min mamma stred om. Fast vem vet? 

Säker kan ingen vara. 

En sak är då säkert. 

Min mamma Letty var ett fruntimmer av sällan skådat slag. När hon fyllde 80 år hyrde vi en grekisk restaurang. Det blev en hejdundrande fest som sent ska glömmas.

Igår-söndag-skulle hon fyllt 100 år. 

Du finns alltid i våra tankar. 

 

Lomma hamn: Här vilar sig Nausica i form-så gick det sedan för familjen sjöfarare

 Visst minns vi familjen Thornblad som under festliga former återvände till Lomma hamn i början av augusti. 

I drygt två år hade familjen med pappa Anders, mamma Linnéa och döttrarna, Agnes 6 år och Tilde 8 år, upplevt en äventyrlig seglats på de sju haven. 

För familjen blev det efter hemkomsten en omställning till jobb, skolor och med 92 kvadratmeter bostadsyta hemma i Nöbbelöv i Lund. 

Ett hav med utrymme jämförelsevis med vad segelskutan, Nausica, kunde erbjuda familjen. 

Hur har det då egentligen gått? 

”Det är klart. Helt lätt har det inte varit alla gånger. Konstigt vore det annars. Nu har vi i alla fall köpt oss ett hus i Dalby. Flyttar in i december. Det blir en nystart för hela familjen,” berättar pappa Anders för mig. 

Några nya äventyr på böljan den blå planeras inte. 

”Inte än i alla fall. Barnen får nog bli vuxna först,” fortsätter Anders som i vinter tänker pyssla om Nausica. 

Om en vecka blir det en kortare resa till Lommas båtuppläggningsplats vid Södra Västkustvägen. Vintervilan väntar. 

För familjen väntar ett nytt annorlunda äventyr som husägare i Dalby. Så här såg det ut-bilden här nedanför-när familjen anlöpte Lomma i somras.

Det var verkligen klang och jubel och champagne.

 

Lomma konsument: Nästa tub till rakning-Kalles kaviar

 I måndags skrev jag om Colgates tandkrämstub som sjönk samman som en gammal mjölnarsäck, när jag premiär klämde på plasttuben. 

Ut kom endast ett piff och puff. 

Ingen tandkräm alls. 

Idag gjorde jag samma test med en tub Kalles kaviar i aluminium. 

Ut kom ingen kaviar alls. 

Trots jag tryckte till med tummen som for ner i botten på tuben. Det blev istället något av en kaviarkrasch. Allas vår älskade Kalle blev nästan vingklippt, av min hårdhänta hantering. Besynnerligt. 

Kände mig blåst av lintotten Kalle med sin kaviar. 

Varför måste då Kalles ligga i en aluminiumtub och inte som tandkrämen i en plasttub? 

Enligt information från tillverkaren, Orkla i Kungshamn, beror det på att kaviar inte tål luft. 

Jaha, nu vet vi det. 

Därför sa det varken piff eller puff utan blev till en aluminiumkrasch. 

Frågan kvarstår. 

Varför ska vi konsumenter acceptera bli blåsta på konfekten? Ja, säg det. 

Det är något lurt med mattuberna i våra butiker, sanna mina ord.

 

Coronaviruset: Här sitter jag och skriver världshistoria

 

I mars månad satt jag och stirrade på hamninloppet till Lomma. Isolerad och i karantän i kall nordostlig vind. 

Sju månader senare, den 15 oktober, sitter jag åter på samma ställe. 

Stirrar på samma hamninlopp. 

Isolerad och i karantän med premiär för vinterrocken i den kalla nordostliga vinden. 

Anders Tegnell har flaggat för lättnader för oss 70-plussare. Det verkar aldrig komma. 

Glöm det.

Nu ökar dessutom coronaviruset i styrka. 

Klaga är inte aktuellt. 

Rör mig coronasäkert utomhus med min el-scooter. Jag och hustrun har klarat oss alldeles utmärkt. Fast saknaden att få umgås normalt med familjen är naturligtvis gigantisk. 

Dessutom är varken du eller jag, ensamma om att skriva någon form av världshistoria i pandemi. 

Vi är miljarders människor på jordklotet som tillsammans krigar mot det där förbannade viruset. Enligt Johan Hopkins University berörs 189 länder i världen. 

Det märkliga är att vi för första gången i världshistorien står enade i kampen mot ett litet osynliga monster.

Inte ens Hollywood hade kunnat hitta på det.

Det skrivs världshistoria, och vi är alla med ombord på samma resa. 

Rätt mäktigt faktiskt. 

John Hopkins världskarta ser nästan ut som den fått röda hund. Mot det blev jag vaccinerad som barn.

Alltid något.

 

Bröderna Larsson-urgrunden till dansbanden som SVT missade

 

På den här underbart gamla gulnande bilden ser ni Bröderna Larsson med sina instrument, fr.v. Martin, Oscar, Axel och Otto. Dessa glada spelmän är egentligen urgrunden till vad som sedan skulle bli Flamingokvintetten, Lasse Stefanz, Sven-Ingvars, Sten & Stanley samt tusentals andra dansband i Svea Rike. 

På Bröderna Larssons tid fanns ingen lead singer. Ingen sjöng, nämligen. Det hörde inte till. 

Det lirades i stället svensk folkmusik för glatta livet på dragspel, fiol och nyckelharpa. 

Lördagar spelades det upp till logdans, eller en vägkorsning som snabbt förvandlades till en grusig dansbana. Det var inte så noga. 

Hembränt flödade. 

Drängarna slogs med dåtidens stenhårda snusdosor. 

Mitt i allt virvlade dansen med rosiga pigor. Det var ett liv och kiv när kärleken kom till byn. 

Jag vet, för min mormor har tårfyllt berättat för mig, om en glömd svensk musikalisk historia. 

Bröderna Larsson var mycket populära. 

Min mormor fångade in Axel i brödraskaran som alltså är min morfar. 

Egentligen en helt underbar berättelse som äger sin egen historia. 

Inget av detta får ni reda på i kvällens första avsnitt i SVT om den svenska dansbandshistorien. Där brakar man direkt in i 1970-talet med Bert Karlsson som Mästertupp. 

Det är trist man packar samman en sådan här spännande musikhistoria utan känsla och finess. Något som ska städas bort i sex program. 

Bara jag hyllar Bröderna Larsson.

Morfar Axel som dog julaftonen 1943, var en hedersman.