Jag lyckades avslöja en hälsorapport om tillståndet i Malmö. Värst utsatt var utan tvekan Rosengård, med 2750 unga människor som riskerade gå en våldsam död till mötes. Det var ord och inga visor, måste jag säga.
Raka rör om tillståndet i Malmö.
Rapporten borde ruskat om, inte bara stadens politiker, utan även ledande politiker i Stockholm.
I artikeln blev dåvarande kommunalrådet, Ilmar Reepalu(s), mångordig och hamnade i socialdemokratiskt valpropaganda.
Några konkreta åtgärder fanns inte på kartan.
Rikspolitikerna i sin tur teg som muren.
För 30 år sedan grävde politikerna-från höger till vänster-ner de framväxande problemen i våra förorter.
I stället riskerades man kallas rasist.
Om man pep om problemet, vill säga.
Att unga människor från andra länder, även då dog av skjutningar och våld skulle förtigas. Inte någon politiker i Malmö tog i rapporten ens med tång.
Idag 28 år senare blir jag väldigt upprörd.
Varför i helvete sov våra politiker?
Året efteråt (1992) åkte dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo(fp-nu l) ut till Rinkeby och föreslog att man skulle sjunga, "We shall overcome", i en förenande kram. Hennes sångförsök är numera en odödlig klassiker.
Sverige naiva politiker har.
Skäms på er.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar