Så var man åter någorlunda renoverad.
En 73 år gammal bil har som ni vet sina brister.
Är det inte det ena, så är det det andra.
Någon klok sa en gång till mig, att bilens hjärta sitter i batteriet. Funkar inte det, står du där med lång näsa.
Urladdad och förvånad. Det kanske inte är topplocket som gått eller något annat spännande i den obegripliga motorn.
En hjärtläkare sa en annan gång till mig, att människans hjärta är som bilens motor. 1946-års modell? Ja, ni förstår själva.
Nu har mitt gamla hjärta fått en 50 000-mila (minst) service. Motorn i min 1946-års modell putsats och fejats.
Inga delar behövdes bytas ut eller sättas in. Det gamla får duga. Rulla några okända mil till. Fast nu glänsande fin som ett nybonat parkettgolv.
Efter det slog man i mig ett par hundra ilskna volt, så min motor tickade rätt som en uraffär i Schweiz.
Då gick ett lagom omskakande larm: njursvikt.
Äger ens kropp endast en njure-den andre rök i cancer 1998-kan läget bli prekärt. Lite hokus-pokus med diverse mediciner och krisen blåstes av.
Därför skålar jag och hustrun för livet som faktiskt är mer än Stefan Löfven och Donald Trump.
Putell på er, grefvar och baroner.
torsdag 21 november 2019
Vi vill tackar livet-SKÅL!
Etiketter:
1946,
batteri,
bil,
Calle Rockbäck,
calle rockbäcks blogg,
hjärta,
hjärtflimmer,
hufdon,
kroppen,
njursvikt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar