Familjens TV-debut blir galet galet

Varför blir en stackars sate galet upphetsad, när familjemedlemmar som publik är med i ett TV-program? 
Vi har trots allt haft TV i mer än 60 år i det här landet. 
På den tiden kunde den som lyckades (över måttan tur) visa upp sig i rutan, bli rikskändis på mindre än en röd sekund. Detta enbart som TV-publik, men syntes i rutan. I flera fall utmynnade det i en succéartad folkparksturné. Enbart för den där lilla röda knäppa sekunden i TV. 
Ingen brydde sig om, att du varken kunde dansa, steppa eller sjunga. Du var plötsligt känd från TV. Vilket kunde leda hur långt som helst. 
Annat är det idag. 
Få om ingen, bryr sig om TV-publiken. Den finns där som tänkbar kuliss i underhållningsprogram som Doobidoo och Robins. 
Ingen bryr sig.
Absolut ingen.
Ja, förutom släkten som mangrant bänkar sig framför hemmets TV, för se sin egen släkt i TV. Är det då familjemedlemmar som finns på plats, ges ingen nåd. Det bir det stora samtalsämnet under hela dagen. 
”Vi tror vi är med. Satte oss strategiskt längst fram.” 
Låter betryggande. 
Kvällens Robins kan alltså bli en höjdare. 
Min egen TV-debut, är inte mycket att skryta om. Min slips fungerade som bakgrund till sosseikonen, Ernst Wigforss, i ett TV-program 1970. Mer än så var det inte. Slipsen blev i alla fall berömd.
Hur gick det då med Robins? 
Jo, där satt min själ delar av min familj på rad på första parkett. Minst TVÅ röda sekunder, men ändå. 
Jag har markerat med rött, så ingen kan missa gänget. Mina nära och kära. Bara så där. Rakt upp ch ner. 
Jag får erkänna: vi blev galet glada hemma i TV-soffan. 
Tänk vad lite som behövs för rädda en TV-kväll. 
Mys på er, Gott Folk.