När mörkret faller

Snöflingorna singlade sakta ner mot den redan snötäckta marken. Kommunens flagga hängde rakt ner som en flagga gör på en flaggstång när det inte är någon vind att tala om. 
Jag stampar av mig snön. Irriterar mig på den där snöranden kring skorna som alltid blir kvar. Kliver in i det lilla trähuset. 
En värme av hemtrevnad slog emot mig. Det är den 12 januari 1970. Precis denna dag har en Boeing 747 för första gången landat på Heathrow i London. 
Den historiska landningen, är inget man bryr sig om i det lilla vita trähuset som är lokaltidningens redaktion med ca 2000 läsare. 
Nej, här är det lokala nyheter som gäller. 
Riktiga lokala nyheter. 
Då menar jag hur många pliggar behöver ortens skomakare för sätta samman yttersulan med bindsulan? 
Tidningens bevakningsområde tar slut vid kommungräsen bland snötyngda granar. Jag ska göra min första arbetsdag som journalist. 
Det är ingen stor redaktion: två reportrar i min ålder samt chefredaktören som är några år äldre, men klär och för sig som han vore utskuren från 1920-talet. 
Möjligen tidigare. 
Alla ska bli mina vänner livet igenom. 
Jag fick träna upp mig med riktig bra (nåja) lokaljournalistik. 
Vi fyra hade vansinnigt roligt. 
Kreativiteten hög. Krävs på en liten lokaltidning, där ingenting händer. Uppslagen vilda. Mellan varven allt för vilda. 
Då slog han från 1920-talet till bromsen, gärna med en grogg i näven. Vi andra var inte mycket sämre, ja, groggen då. 
En annan dag när våren knoppades för vinden, splittrades vi fyra ut över landet för nya spännande journalistiska upptåg. 
Chefredaktören-han från 1920-talet med groggen i näven bröt mönstret. Slog helt om. Blev skeppare på en fraktskuta utefter Norrlandskusten. 
Seglade berusad för om vinden. Fick sparken och blev strömmingsfiskare i Stockholms skärgård. 
Den ena reportern, något år äldre än mig, hamnade på andra tidningar och gjorde TV-produktioner, samt mycket, mycket annat. 
En tidig vårdag 2011 avled han, efter fått båda benen amputerade (diabetes). Vi talades vid i telefon nästan på varje dag. 
Saknaden är stor. 
Han älskade mest mina halsbrytande inlägg på bloggen. 
Den andra reportern. Ett år yngre än mig. 
Ytterst begåvad. 
Gjorde stor karriär. 
Fick priser. 
Jag var stolt. 
Varje sommar kom han och hälsade på oss i Lomma. 
Vi två blev som barn på nytt. 
Festivitas med trattgrammofon i Täppan. 
Helst skulle det vara, Ingvar ”Tjotta ” Olsson, AIK:aren som sjöng, Flickan i Dalen, så vackert på stenkakans tid. 
Det var då det. 
Det sista året min tidigare journalistkollega kom stod inte allt rätt till med honom. Vi förstod inte eller ville inte förstå. 
I dag är han intagen på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Jag skrev i rubriken när mörkret faller. Det är så jag upplever torsdagen den 9 november. Snart är det mörkt ute också. 
FOTNOT. Jag lade in den mörka himlen i löpsedeln till Christer Bordings fantastiska skulptur i diabas. Ensam, heter den. Blivit prisad i Florens, Italien.