Sicken dag-decembernatt mitt på dagen

Klockan är mitt på dagen i Lomma. Det borde varit ljust ute, men det är rena rama natta utomhus. Jag får tända upp belysningen inomhus.
Sällan skådat ett sådant deppigt väder.
Mörker.
Självmordsväder som muntras upp med en och annan regnskur.
Nyhetsfloden inte roligare den.
Dystra nyheter.
Det roligaste jag kan finna är tandvårdsstödet som får nya regler från januari 2020. Jag citerar ordagrant:
"Det statliga tandvårdsstödet består av allmänt och särskilt tandvårdsbidrag, samt högkostnadsskydd. Stödet administreras av Försäkringskassan. Den 1 juli varje år får du ett allmänt tandvårdsbidrag: • Från och med det år du fyller 24 till och med det år du fyller 29 är bidraget 600 kronor per år. • Från och med det år du fyller 30 till och med det år du fyller 64 är bidraget 300 kronor per år. • Från och med det år du fyller 65 är bidraget 600 kronor per år. Det går att spara bidraget till nästa år så att du kan använda två bidrag under ett och samma år. Den som lider av någon sjukdom som påverkar tänderna negativt på ett särskilt sätt kan ha rätt till särskilt tandvårdsbidrag, mer information finns hos Försäkringskassan. Högkostnadsskyddet: Du står för 100 procent av all vård upp till 3 000 kronor. Då träder högkostnadsskyddet i kraft och upp till 15 000 kronor står staten för 50 procent av kostnaden. För summor över det står staten för 85 procent. Nytt från 15 januari 2020: Operationer av tandlossning och operationer av periimplantit, det vill säga när vävnaden runt tandimplantat blir inflammerad, omfattas också av tandvårdsstödet. Från den 15 januari 2020 kommer nya operationsåtgärder, bättre anpassade till dagens behandlingsprinciper, att ersättas inom det statliga stödet."
(Källor: Försäkringskassan, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV.)
Blev någon klokare?
Jaså, inte det.
Jaha.

När mörkret faller

Snöflingorna singlade sakta ner mot den redan snötäckta marken. Kommunens flagga hängde rakt ner som en flagga gör på en flaggstång när det inte är någon vind att tala om. 
Jag stampar av mig snön. Irriterar mig på den där snöranden kring skorna som alltid blir kvar. Kliver in i det lilla trähuset. 
En värme av hemtrevnad slog emot mig. Det är den 12 januari 1970. Precis denna dag har en Boeing 747 för första gången landat på Heathrow i London. 
Den historiska landningen, är inget man bryr sig om i det lilla vita trähuset som är lokaltidningens redaktion med ca 2000 läsare. 
Nej, här är det lokala nyheter som gäller. 
Riktiga lokala nyheter. 
Då menar jag hur många pliggar behöver ortens skomakare för sätta samman yttersulan med bindsulan? 
Tidningens bevakningsområde tar slut vid kommungräsen bland snötyngda granar. Jag ska göra min första arbetsdag som journalist. 
Det är ingen stor redaktion: två reportrar i min ålder samt chefredaktören som är några år äldre, men klär och för sig som han vore utskuren från 1920-talet. 
Möjligen tidigare. 
Alla ska bli mina vänner livet igenom. 
Jag fick träna upp mig med riktig bra (nåja) lokaljournalistik. 
Vi fyra hade vansinnigt roligt. 
Kreativiteten hög. Krävs på en liten lokaltidning, där ingenting händer. Uppslagen vilda. Mellan varven allt för vilda. 
Då slog han från 1920-talet till bromsen, gärna med en grogg i näven. Vi andra var inte mycket sämre, ja, groggen då. 
En annan dag när våren knoppades för vinden, splittrades vi fyra ut över landet för nya spännande journalistiska upptåg. 
Chefredaktören-han från 1920-talet med groggen i näven bröt mönstret. Slog helt om. Blev skeppare på en fraktskuta utefter Norrlandskusten. 
Seglade berusad för om vinden. Fick sparken och blev strömmingsfiskare i Stockholms skärgård. 
Den ena reportern, något år äldre än mig, hamnade på andra tidningar och gjorde TV-produktioner, samt mycket, mycket annat. 
En tidig vårdag 2011 avled han, efter fått båda benen amputerade (diabetes). Vi talades vid i telefon nästan på varje dag. 
Saknaden är stor. 
Han älskade mest mina halsbrytande inlägg på bloggen. 
Den andra reportern. Ett år yngre än mig. 
Ytterst begåvad. 
Gjorde stor karriär. 
Fick priser. 
Jag var stolt. 
Varje sommar kom han och hälsade på oss i Lomma. 
Vi två blev som barn på nytt. 
Festivitas med trattgrammofon i Täppan. 
Helst skulle det vara, Ingvar ”Tjotta ” Olsson, AIK:aren som sjöng, Flickan i Dalen, så vackert på stenkakans tid. 
Det var då det. 
Det sista året min tidigare journalistkollega kom stod inte allt rätt till med honom. Vi förstod inte eller ville inte förstå. 
I dag är han intagen på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Jag skrev i rubriken när mörkret faller. Det är så jag upplever torsdagen den 9 november. Snart är det mörkt ute också. 
FOTNOT. Jag lade in den mörka himlen i löpsedeln till Christer Bordings fantastiska skulptur i diabas. Ensam, heter den. Blivit prisad i Florens, Italien.

Lommas bryggor avstängda

Det hör numera inte till vardagen, att jag tar en promenad i hamnen. Fram till för två år sedan tog jag nästan dagligen under många år en trivsam runda. Jag bor trots allt drygt 100 meter bort. 
I veckan rullade jag emellertid ut med rollatorn för andas in lite frisk vinterluft. 
Hamnen med sina långa bryggor låg kvar. Båtarna ännu så länge i vinterdvala på uppställningsplatsen vid den norra infarten till Lomma. 
Utan båtarna kändes hamnen nästan naken i all sin tomhet av mörkt vatten. 
Då upptäckte jag något alldeles nytt för mig. 
Aldrig tidigare har bryggorna varit avstängda vintertid. 
Varning för såphala bryggor. 
Ett väldigt klokt beslut. 
Själv har jag varit på väg slå en och annan frivolt vid tidigare bryggvandringar vintertid. Min promenad i hamnen med avstängda bryggor blev på så vis händelserik. 
Det är inte mycket man kräver av livet numera. 
Privilegierad? 
Japp.

Svensken släpper väder

Torsdagen den 9 januari i Lomma måste gå till historien som den dystraste dagen på länge. Det räcker inte ens att ta till Skånegrått, för dagen har känts svart som natten hela ljusa dagen.;
När svensken släpper väder, låter det så här;
”När får vi minusgrader?”
”När kommer det snö?”
”När blir det vinter?”
”När får vi halka omkring i modden!”
”När får vi skotta snö?”
"NÄR får vi KLAGA över den stränga vinterkylan?”
Sällan har väl svensken oroat sig så för vintern. Därför kommer det nu ett ljus i mörkret.
Till helgen ska kylan vara på väg ner över hela landet. Allt enligt vädertjänsten.
Vi kanske äntligen får halka omkring igen. 
Då först kan svensken släppa vädret, men bara för en kort stund.
För. 
Varför blir det aldrig vår?