Min sju månaders bloggresa med coronaviruset i Lomma

 

Februari. Coronan fick ett ansikte i Lomma den 3 februari. Det blev en mjuk början. Varningsskylten utanför Lomma Vårdcentral upplyste om ett nytt(!?) coronavirus. Ännu var vi alla barn i början.

 Mars.

Tempot ökade lavinartat. Lommaborna gjorde som hela världen i övrigt. Hamstrade dasspapper. Ett fenomen ännu ingen lyckats förklarar på ett vettigt sätt. Forskarna jobbat fortfarande på gåtan.

April. Farmor och farfar i karantän. Jag fick krama fotografierna av mina barnbarn. Tungt. Pågår fortfarande, fem månader senare. Varje kväll säger jag godnatt till kidsen.

Maj. 

Stor nyhet kläcktes på bloggen. I Sverige dör åldringarna som flugor i covid-19. I Lomma ingen. Jag intervjuade en nöjd socialchef, Emma Pihl, i Lomma. Hon är fortfarande mer än nöjd.

 Juni. 

Det larmades i parti och minut om hålla avstånd. I Lomma ritades snabbt upp markeringslinjer för köande till badtoan. Då rätt så kul, faktiskt. Idag mindre kul. Men alla lydde.

 Juli. 

Rune Larsson, 86 år, håller avstånd bakom en mur till äldreboende. Sjunger religiösa sånger. Jodå, alla vägar till himlen bär.

Augusti. 

Plågsamt att inte kunna umgås med familjen. Förbannade virus. Några dagar senare sprack det. Farfar fyllde år. Familjen invaderade Täppan med fish and chips och födelsedagssång. Vi satt utomhus med oss 70-plussare tryggt förskansade 4-5 meter bort. Minst. Jag tror Anders Tegnell hade godkänt det. Alla är dessutom fortfarande friska. Tack för mig.