Alla Hjärtans Dag med förhinder: ”Du kan mista foten”

Tidigt i morse grävdes stridsyxan ner. 
Jag och läkaren brakade samman i fredags i förra veckan på Lomma Vårdcentral. 
Jag skrev om det här på bloggen. 
Läs här. 
Jag ansåg läkaren felbehandlat min fot. Hon blev kränkt. Ett lättare kaos uppstod. 
I morse ringde hon upp mig. 
Mycket ångerfull. 
Vi pratade igenom det rådande läget i stillsamt tonläge. 
Läkaren berättade att hon var mycket orolig över framtiden för min fot. ”Du kan faktiskt mista foten”, löd det tunga beskedet. 
Jag blev inte direkt överraskad. Förberett mig mentalt på det värsta. Läkaren var helt klart öppen och ärlig över det krisartade läget.
Bra det.
Bad till slut om ursäkt. 
Jag godtog den och föreslog att vi skulle gräva ner stridsyxan. 
Hon skrattade till. Det förslaget hade hon aldrig fått från en patient. 
Till slut sa hon ja. 
Vi grävde alltså symboliskt ner stridsyxan. 
Från och med nu börjar alltså kampen: rädda min högra fot åt eftervärlden. 
Fan ta den som snor min fot.(texten fortsätter efter bilden)

Senare under förmiddagen i dag, var jag på Vårdcentralen för lite provtagning på labbet. När jag sitter där och väntar i alla sköns ro, dyker plötsligt läkaren upp. 
Hon ler mot mig. 
Jag ler mot henne. 
Plötsligt sträcker hon fram handen. 
Jag fångar upp den. 
Vi kramar varandras händer en god stund. 
Det är trots allt, Alla Hjärtans dag. 
”Rent symboliskt är stridsyxan nedgrävd”, säger hon lättad. 
Vi ler tillsammans och ser hur ett hjärta på rätt dag blommar upp på Lomma Vårdcentral. Livet kan också vara så här.

Boken alla talar om: Över 100 läkare räddade mitt liv

<

Jag har i många år grunnat över skriva en bok om den svenska sjukvården. Fast på mitt vis, med lätt anslag i texten. 
Mina nära och kära har uppmanat mig: skriv. 
Andra har sagt samma sak: skriv. 
Mitt CV som patient inom den svenska sjukvården är Ranelidiskt världsrekord. 
Ingen nu levande varelse från syd till norr eller öst till väst, kan konkurrera med min meritlista. 
Första sjukhusinläggningen kom redan 1950. 
Tre år senare opererades min brustna blindtarm bort av stjärnkirurgen, Fredrik Kock. Gift med primadonnan, Gaby Stenberg. 
Bara en sådan sak. 
Sedan har resan fortsatt i ett rasande sjukhus-och operationstempo i snart 70 år. Mitt liv uträknat ett antal gånger. 
Underbara möten med patienter, galna och skickliga läkare, över 100 till antalet som räddat mitt liv (jag har räknat). 
Sjukvårdspersonal att beundra men även se upp med. Upplevt en sjukvård som gått från nästan stenålder till dagens högeffektiva industri. 
Det skulle säkert bli en helt galen bok som lämnar stort avtryck. 
Vi får se. 
Det gäller orka skriva också. 
Det mesta har jag i mitt huvud, så det är ingen fara med den biten. 
För tillfället  behandlas jag på 5-6 helt olika vårdinstanser. 
Ligger också i fejd med en läkare på Vårdcentralen i Lomma. 
I eftermiddag ska jag till min fina sköterska, Linda, för omläggningen av kulhålet (ser ut så, men är inget kulhål-bara ett jävla hål) i min högra fot. 
Vet inte hur det slutar. 
Äventyret i sjukvården är som kriga likt en indian. Det gäller undvika en massaker som slaget vid Wounded Knee med Big Foot och grabbarna 1890. 
Jag tror jag får putsa upp fjäderskruden.

Björn Ranelid borde vara viking-Malmöpark uppkallad efter sig

Dokumentären om Björn Ranelid i torsdags, har redan retat upp folk. 
I gårdagens Melodifestival från Malmö jämfördes han med Donald Trump i en sång av programledartrion. 
Texten genomusel. Tarvligt personangrepp på Björn.
Skäms.
Björn skryt om sin egen förträfflighet under en hel timme, blev tydligen för mycket. Jag har inga problem med det. 
Jag känner Björn. 
Han har kopierat mycket genom sin storebror Håkan som är konstnär och en förträfflig personlighet. Björn borde bjudit honom ett utrymme i dokumentären. 
Nej, vad jag reagerade mot var att Björn ansåg han borde få vår barndoms Atleparken på Ellstorp i Malmö, uppkallad efter sig. 
Jag ställde frågan till, Sven Rosborn, arkeolog, varit chef för Malmö stadsmuseum, startade vikingabyn, Foteviken, samt tusen andra historiska upptåg. 
En mycket påläst och bildad person. Några år yngre än mig och uppväxt på Ellstorp som Ranelid och jag. 
”Jag tror att det bara var ett hugskott från hans sida. Atleparken har ju fått sitt namn pga att alla bostadsrättsföreningarna i Ellstorp fick vikingatida asanamn. Den där jag bodde hette t.ex. Midgård”, berättar han för mig och menar att myndigheterna svårligen skulle godkänna Björn Ranelids park. 
Dessutom heter en av bostadsrättsföreningarna Atle, skjuter jag in. 
Det enda som talar för Ranelid är hans förnamn. 
Björn är känt sedan vikingatiden. Ett vanligt förnamn inom Munsöätten, den dynasti som regerade över Birka och Svitjod på 800-talet. 
Någonstans ligger Björn Ranelid kanske ändå rätt på det. 
Fast kanske inte som han tänkt sig. 
Jag avrundar med en bild från Storgården på Ellstorp från 1956. Det är Sven Rosborn som bjuder på skridskobilden. Jag renoverade försiktigt. 
Möjligen fanns även Björn Ranelid med, men inte på bilden.

Mello-Malmö: Froliehatten sågar startfältet-utom Mariette Hansson från Halmstad

Det kan inte hjälpas. Jag saknar artisten, Ebba Busch Thor, i kvällens Mello. Hon äger precis en sådan lyskraft som Hasse Andersson skulle ha vid sin sida, när de river av en countrylåt vid lägerelden. 
Tänk er själva lilla Ebba med sin ljusa fina rösten i en sexig cowboyhatt? 
Bara en sådan sak. 
Hennes framträdande i, ”Så ska det låta”, lyfte också partiledare Ebbas KD med 1 procent i mätningarna som kom i veckan. Naturligtvis ett direkt resultat av hennes förvånande professionella insats hos Kalle Moraeus. 
Jag har inga problem med det. 
Det är det så mångas andra politiska tyckare som haft i veckan. Vissa har till och med mått dåligt av Ebbas framfart i TV-studion. 
Allas min Ebba har också i veckan utökat familjen Busch Thor med en dotter. Det är ruter i Ebba. 
Därför skulle hon behövas i kväll. 
För startfältet är inte mycket att skriva hem om. 
Jo, Mariette Hansson från Halmstad. 
Fyra ess som är hennes styrka: jobbar målmedvetet, personlig och go tjej, sjunger bra och står med båda fötterna på jorden. 
Levererat av Halmstads lokala kändis, Lennart Eriksson. Han känner både Mariette och hennes mamma och pappa. 
I bakgrunden spökar också ett konditori i Harplinge. 
Bara en sådan sak. 
Heja Mariette! 
Dark horse är en Benjamin. 
Ingrosso. 
Foliehatten gör tummen upp!

Min fot orsakade en stjärnsmäll på Lomma Vårdcentral

Dramat med min infekterade fot rullar vidare. I dag tog utvecklingen ett drastiskt steg framåt eller bakåt. 
Beror på hur man nu ser på det. 
Det blev en unik stjärnsmäll på Lomma Vårdcentral mellan patienten (jag) och den ansvariga läkaren. 
En något överraskande utveckling. 
För patienten. 
En kort resumé för er som inte hängt med. 
I början av januari sökte jag på Vårdcentralen för en blodblåsa på höger fot. 
Några dagar senare sprack blåsan. 
Infektion. 
Läkaren som var läkare nr 1 och inte dagens läkare med stjärnsmällen, satte in antibiotika. Kuren på upphällning. 
En ny läkare. Anonym som ingen vet namnet på (presenterade sig inte), vägrade förlänga penicillinbehandlingen. Ingen förklaring. Sket i foten.
Tvärstopp.
Ett klockrent.
Infektionen återvände. 
Ännu en ny läkare dyker upp. 
Nu den som är min s k husläkare som ingen vet hur det fungerar. 
Alltså med husläkarna. 
Hänger ni med?
Hur som helst. 
Husläkaren satte mig med stödstrumpor och Alvedon. Vägrar skriva ut antibiotika.
I fredags. 
Under helgen blommade infektionen ut som ett vulkanutbrott. 
Rena helvetet. 
I måndags kom så läkare nr 1 tillbaka som satte in antibiotikan från början i januari. Nu skrev han ut en ny penicillinkur. 
Skönt. 
På rätt väg.
Jag skriver brev till min s k husläkare, en kvinna i medelåldern. Prisbelönt som distriktsläkare eller något sådant. 
Jag anklagade henne för felbehandling när hon inte skrev ut antibiotika. Det räckte definitivt inte med stödstrumpor och Alvedon. Skaffade mig i stället ett glödhett helvete. 
Det skulle jag inte gjort. Ifrågasätta behandlingen. 
I dag möttes vi i samband med en omläggning av foten på Vårdcentralen. Läkaren som alltså ska vara min husläkare, lika sur som hela ättiksförrådet i Sverige. 
Det skulle visa sig att hon saknade all empati i världen. Hon en stjärndoktor skulle minsann inte ifrågasättas av en simpel patient som är rudis på det medicinska. 
Det slutade med att hon nästan, men bara nästan, skrek åt mig: 
”Det där kommer aldrig att läka. Jag skriver en remiss åt dig till sjukhuset.” 
Tack för kaffet. 
En rejäl stjärnsmäll. 
Hon borde skämmas ända in i Perstorps Ättiksfabrik. För så får man aldrig någonsin bemöta en patient.
Knäckande?
Nej fan, mig knäcker ingen.
Jag tror jag ska lägga in lite ättiksgurka. 

Jag ringde upp Donald Trump, presidenten

Vart man än i världen vänder sig, så skojas det friskt om Donald Trump, presidenten. 
Människan häftar fast. 
Inte en dag utan nya häpnadsväckande twittrande from Mr President in White House. 
Det hjälper föga att folk bönar och ber om inga fler galna tweets. 
”You`re killing the case,” lyder ropen. 
Inte nog med det. 
Donald Trump, presidenten, har lyckats med konststycket att bli ovän med större delen av världens ledare. 
Det är inte bara Irans mullor som mullrar i skäggen. Australiens premiärminister Malcolm Turnbull fick telefonen slängd i örat. 
I Ryssland sitter Putin och kvider. Vet varken ut eller in. 
Nu har Mr President också gett sig på sitt eget domstolsväsen som ska se till-Checks and Balances-i USA:s juridiska system. Toppat med att negligera en federal domare. 
Jag beslutade mig för att ringa upp Donald Trump, presidenten. 
Frågeställningen glasklar. 
Är du riktigt klok? 
Riiing-Riiing! 
”YEEE” 
”Mr President?” 
”AMERICA FIRST” 
”My nam...” 
”GREAT AMERICA” 
” Ahheee...” 
"OH MY GOODNESS. YOU CAN NOT BELIEVE IT. WE HAVE FIX BACON COLA TO DESTROY IS. WIPE OUT” 
Klick. 
”Mr President. Hallååå!”

Jag och min fot-37,4!

I bland behövs det inte mycket, för att en förtappad sate ska bli glad. För min del räckte det med 37,4 i temp. 
Visserligen fullproppad med febernedsättande Alvedon, men ändå. 
37,4. 
Jag kände mig febrig, så det sprutade ur öronen.
100 grader minst. 
I stället stacks det in en termometer av det moderna snittet. 
I örat. 
Sjukvården går framåt, minsann. 
37,4. 
Jag blev så glad, att jag rusade genast upp och skrev ner dessa små enkla rader, från en förtappad man med ett hål i foten som baddas och sköts om som vore det ett spädbarn, av de duktiga sköterskorna på Lomma Vårdcentral. 
Tre gånger i veckan baddas infektionen Rockbäck. 
Sedan lindades Gubben Rockbäck och kulhålet i foten till en mumie. 
Det går framåt. 
Fast mest med andra foten. 
Se där. 
Nu slapp du läsa om både Trump och idioterna i Malmö som skjuter ner snöskottare. Rätt skönt faktiskt att få slippa.