Vår febertermometer fick spader

Det är inget konstigt, att en febertermometer får spader i dessa tider. Är det inte regeringsröra, så har svenska städer förvandlats till rena rama skjutbanorna. 
Man kan få spader för mindre. I alla fall en febertermometer som slår krok på sig själv, och skickar din temp upp över himlavalvet. 
Minns gamla tiders febertermometrar. 
Laddade med kvicksilver. 
En klick fett på toppens lilla knopp. Sedan, ja, rakt upp i akterkastellet i fem minuter. Febertagning var högprioriterat på sjukhus. Morgon, middag, kväll och någon extra gång vid behov. 
På sänggaveln hängde en feberkurva som sköterskan kollade femtioelva gånger om dagen. Det var på den tiden, ordning och reda med feberkurvorna på de svenska sjukhusen. Något annat finns inte att säga. 
En dag när jag hamnat på akuten, stoppade sköterskan in något i mitt ena öra. Tidens nya febertermometer som pep färdig nästan omedelbart. 
Jag blev häpen över nymodigheten. 
Snart nog ägde vi alla en sådan tingest. 
På sjukhuset sopades den högtidliga termometerstunden i akterkastellet bort. Samma väg gick den förnämliga feberkurvan nere vid sänggaveln. 
Numera är det lite hipp som happ med feberkollen på våra sjukhus. Ingen stor sak längre. Vet inte om det var bättre förr.
Själv tar jag numera ytterst sällan tempen. I går infann sig plötsligt behovet. Vänster smalben kändes och såg inflammerat ut. 
In med tempen i örat och 38,8 i feber. Jävlar så sjuk jag blev med en gång, trots jag inte kände mig märkvärdigt febrig. 
Hustrun frisk som en nötkärna testade i sitt öra och, ja, 39,4 i feber. 
Vi stirrade oförstående på varandra.
Vår termometer måste ha fått spader. 
Byte av batterier samt ny plasttratt och jag hade 36,7 samt hustrun 37,2. Vi var åter normala, andades ut och skrattade gott åt eländet. 
Skänkte en stilla tanke, på den en gång laddade kvicksilvertermometern som alltid visade rätt på öret.
Lustigt, så säg. 

Jag och min fot-37,4!

I bland behövs det inte mycket, för att en förtappad sate ska bli glad. För min del räckte det med 37,4 i temp. 
Visserligen fullproppad med febernedsättande Alvedon, men ändå. 
37,4. 
Jag kände mig febrig, så det sprutade ur öronen.
100 grader minst. 
I stället stacks det in en termometer av det moderna snittet. 
I örat. 
Sjukvården går framåt, minsann. 
37,4. 
Jag blev så glad, att jag rusade genast upp och skrev ner dessa små enkla rader, från en förtappad man med ett hål i foten som baddas och sköts om som vore det ett spädbarn, av de duktiga sköterskorna på Lomma Vårdcentral. 
Tre gånger i veckan baddas infektionen Rockbäck. 
Sedan lindades Gubben Rockbäck och kulhålet i foten till en mumie. 
Det går framåt. 
Fast mest med andra foten. 
Se där. 
Nu slapp du läsa om både Trump och idioterna i Malmö som skjuter ner snöskottare. Rätt skönt faktiskt att få slippa.

Empty Room

När vackra Sanna Nielsen sjöng om Empty Room, handlade balladen om sorg, saknad och olycklig kärlek. 
När jag drabbades av det tomma rummet, handlade det varken om det ena eller det andra. Det blev inte ens en ballad, utan endast ett Empty Room. 
Kort och gott ingenting. 
Jag åkte på en trippel sjukdom; 
en vanlig sketen förkylning som i sin tur gav mig en inflammatorisk astmatisk bronkit med febertoppar över 39 graders hetta som i sin tur utlöste mitt hjärtflimmer. 
Det är som andas genom ett sugrör. 
Djävulens påfund. 
Full insats av en tuff hjärtmedicin som gjorde resten. Sänka den lilla spillra av en människa som fanns kvar. 
Rockbäck förvandlades till ett Empty Room, utan sång av Sanna Nielsen. 
Jag orkade inte ens tala med omvärlden. 
Bloggen gick i stå. 
Kampen har pågått i tio dagar. 
Läkare har besökts akut. 
Läkare som ringt mig nästan på varje dag. 
Hjälp med andningen. Hjälp med vad som helst. 
Hjälplös. 
Hosta. 
Slem upp över öronen. Segt som ett kar med tuggummiblandning. 
Då sprack också en tand. 
Hustrun gav järnet, så även hon var på väg trilla in i röran. Till slut låg även hon där i mitt tomma rum. 
Vi tittade på varandra och log; vi har varit med om hårda saker förr. 
Då såg vi ett ljus i rummet. 
Det var livets ljus. 
Vandringen tillbaka har börjat. Inte alls någon rusning, utan i stilla mak. 
Det blir nog bättre i nästa vecka.