Hjärtundersökning med radioaktivt ämne-inte helt riskfritt

Nej, det är inte mitt hjärta ni ser på löpet. Däremot kommer mitt lilla tickande hjärta under måndagen, att se ut som på bilden. 
Ett radioaktivt ämne sprutas in i en ven. Simsalabim-hjärtat blir självlysande. Rockbäck har förvandlats till ett kärnkraftverk. 
Poängen är att kartlägga hjärtmuskelns blodförsörjning vid belastning och vila. Det här är en stor hjärtundersökning som tar ca 6 timmar. 
Om jag är rädd? 
Det är väl klart att jag är. 
Det finns uppenbara risker. Några garantier ges inte. 
Läser följande: 
”Läkemedelsmängden i myokardscintigrafi kan orsaka biverkningar såsom bröstsmärta, andfåddhet, rodnad (paroxysmal någon hudrodnad, som i ansiktet), hypotension, arytmi och i extrema fall, hjärtattack. Strålningsexponeringen vid myokardscintigrafi är låg. Det motsvarar ungefär en till tre gånger den årliga naturliga strålningsexponeringen i Tyskland.” 
Det där sista stillar icke min oro. 
För komma förbi mentala spärrar, har jag för vana inför relativt okända undersökningar-i detta fallet helt okänt-att förbereda mig mentalt. Jag går in för uppgiften som om jag deltog i en olympiad. OS-guldet ska bärgas. När kampen är över, står jag högst upp på pallen som vinnare. 
Sak samma gäller när jag opereras. 
Jag ska fan i mig vinna kampen. Kosta vad det kosta vill. 
Jag äger ett jäklaranamma vid kritiska lägen som ingen kan rubba. Det har jag bevisat många gånger i mitt händelserika liv. 
Värst är att jag inte får dricka kaffe 24-timmar innan radioaktiviteten skjuts in i mig. Därför sörplade jag i mig några stora muggar 07.30 i morse. 
Nu kör vi!