Här sitter jag tillsammans med Arja Saijonmaa, för gott och väl 30 år sedan.
Vi sammanstrålade på Hotell Bristol i Oslo, efter hennes sena show i den norska huvudstaden. ”Kaffe”, frågade jag.
”Champagne”, svarade sångdivan.
Så fick det bli.
Arja knappt ens tagen efter urladdningen på scenen. Vi skulle samtala om svartsjuka för en reportageserie jag höll på med.
I stället blev det mest om Arjas framtid. Inte mycket alls om karlarna i hennes liv. Mer än att hon var grymt svartsjuk.
En rosenrasande finska, är minst lika hetlevrad som en topptunnor rasande brasilianska. Jag minns att vi skrattade gott åt liknelsen. Det blev till en trevlig samvaro under ett par timmar. När jag nu såg Arja Saijonmaa i Melodifestivalen sjunga om de fyra årstiderna, träffade hennes klimatinlägg helt fel.
Arja blev sist.
Lilla Greta-hon med skolstrejkerna-borde kommit in på slutet för räddat hennes framträdande.
Efteråt var Arja den där rosenrasande finskan.
”Jag är död”, sa hon bittert till Aftonbladet och menade att hon inte finns med på de sociala medierna. Något hon hatar, men får nu tänka om.
Det är nog för sent Arja Saijonmaa.
Du blir 75 år i år.
Jag blir 73 år.
Då hjälper inte ens champagne.
Vi får tacka livet, som gett oss så mycket.
Mer än så blir det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar