Min kamp om millimetrarna

Låt oss ta det från början. 
För snart två veckor sedan, slog jag i mitt vänstra skenben. På natten slog en äggstor bula upp under svåra smärtor. Priset en äldre man/kvinna kan få betala med skrangliga påkar. Det är så det förhåller sig.
Under efterföljande förmiddag bar det raka vägen ner till Lomma Vårdcentral. Doktorn kliade sig i huvudet. Nu ställd inför två avgörande åtgärder: antingen knäcka den äggstora bulan eller låta kroppen själv ta hand om den. 
Skära är inte alltid den bästa lösningen. Läkaren valde alltså det andra alternativet. Låta kroppen själv ta hand om bulan. 
Benet lindades med en Coban linda. Normalt ska mitt underben vara ca 32 centimeter. Nu med ägget var det betydligt större. 
Det har sedan dess blivit en återkommande resa, för omläggning och mätning av bulan hos Vårdcentralens duktiga sköterskor. 
Första veckan hände ingenting med ”ägget”. Det var endast en jävla smärta. Sedan sattes en penicillinkur in. 
Då bet det. 
Millimeter för millimeter. 
Åt rätt håll. 
I måndags 34,6 och i dag formidabla 33,5. Jag har väl sällan blivit så glad för några millimetrar. 
HURRA! 
Jag vill inte ens tänka på om den här resan gått åt fel håll. 
Usch, då. 
Kommer automatisk tänka på Hasse Alfredsons film, Ägget är löst. Ni minns då Gösta Ekman bodde bland näckrosorna i en sjö. En filmklassisk scen. 
Mitt äggmysterium verkar faktiskt också vara löst. 
TJOHOO!