Oscarsutdelning och de sälla jaktmarkerna!

Här på en hästräfsa vilar två småpojkar ut efter att ha fyllt Nissan med sina tårar. Nissan rinner som alla inte vet genom Halmstad . Pojken till vänster är jag. Den andra är Kusin Vitamin. Hästen heter Bölje, en godmodig ardenner.

Vi hade för första gången i vårt unga liv varit på bio, Röda Kvarn i Halmstad och sett ”Barnen från Frostmofjället”.

För första gången fick vi också åka tuff-tuff tåg med storasyster in till staden, bara det ett storslaget äventyr.

Filmens handling:

Det är den svenska fjällvärlden i mitten av 1800-talet. Sju barn förlorar sina föräldrar. De följer dödskampen vid sjuksängen i den lilla fjällstugan tillsammans med geten Gullspira. För att inte bli utackorderade till någon elak fjällbonde, flyr de och börjar en lång och strapatsrik vandring över fjället tillsammans med Gullspira för att finna ett bättre liv.

Det här är sorgligt. Sirapen dränker oss alla och vi gråter oss genom filmen.

Vi glömmer aldrig någonsin denna film, vår första. Vi talade om det senaste i dag.

Numera är vi pojkar på räfsan Gubbar med ett liv bakom oss ett okänt liv framför oss. Jodå, livet har varit vänligt mot oss.

Kusin Vitamin växte upp och blev både rockstjärna och hyllad skådespelare. Och jag sitter här och vårdar min Blogg.

Eftersom det är Oscarsutdelning i Hollywood borde jag egentligen ha skrivit om det. ”Barnen från Frostmofjället” som inte ens fanns i sinnevärlden för en Oscar på sin tid (premiär 1945), fick bli min vinkling. Jag skiter i alla röda mattor och försupna filmstjärnor.

Det finns ytterligare en koppling. Just nu genomgår min familj vårt eget ”Barnen från Frostmofjället”.

Gamla mor strider sin sista kamp mot döden. Precis som i filmen samlas vi och håller hennes skrumpna händer. Vi är inte sju barn som i filmen, men vi är barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

De sälla jaktmarkerna väntar. Då får hon träffa alla mina indianer. Det känns mer som en spännande färd än att åka med en get.