Lomma: Åsa Waldau och Alla Hjärtans dag:

I dag är det Alla Hjärtans dag. Jag kommer då att tänka på två dramatiska händelser:
dels gangstermassakern i Chicago 1929 då sju personer avrättades, dels hälsningen till oss i Lomma från Åsa Waldau i Knutby.
Det kriminalhistoriska dramat i Knutby rullar efter fem år åter ut över landet som ett klibbigt täcke. Det är en teateruppsättning, en spelfilm, en miserabel TV-serie i fyran samt debatt hos Josefsson i SVT.
I skottgluggen står ännu en gång Åsa Waldau, Kristi Brud kallad. Själv kallar hon det för en häxprocess. Jag håller med. Det får vara nog nu. Jag sätter ner foten.
Det jag nu ska berätta har aldrig berättats tidigare. På ett tidigt stadium när den här ruggiga mordorgien, regisserad av Helge Fossmo, avslöjades kom jag in i handlingen bakvägen.
Jag insåg att den här lilla pingstförsamlingen i Knutby närt en livsfarlig galning vid sin barm. Det rullades upp en mordorgie regisserad av Helge Fossmo, en av pastorerna i församlingen. Här fanns alla ingredienser som fick media att blåsa på med full styrka.
Pingstkyrkans överhuvud i Stockholm fick byxångest. Journalisterna blev som galna. Många tappade fattningen helt. Det revs och slets i alla tåtar.
De flesta journalister sprang rakt in i något de inte behärskade alls, nämligen religionen.
De såg galningens verk som ett och samma med den lilla pingstförsamlingen i Knutby.
Det var det första stora felet.
Nästa stora fel var den totala bristen på analys. I stället trummades det på om en mystisk sekt som ägnade sig åt sexorgier och andra märkliga påfund. Brasan fylldes på med udda personligheter som hade luddiga historier att berätta. Allt svaldes utan minsta försök till att sätta in det i sitt rätta sammanhang.
Det första man får lära sig som journalist, är att sortera bort alla galningar som kontaktar ens ringa person. Jag har själv ett helt kartotek med sådana historier.
För den lilla pingstförsamlingen i Knutby dubblerades traumat till ett inferno. Åsa Waldau som fick sin älskade lillasyster mördad, slöt sig i sitt skal. Hon orkade inte bemöta alla tokiga beskyllningar. Det är en helt naturlig reaktion. Det var då som bilden av Kristi Brud växte fram, åter med Helge Fossmo som regissör.
Nu är det läge, att genast förklara att jag inte är frireligiös på något vis i världen. Däremot såg jag alla misstag som gjordes. Jag fick empati för dessa människor i det lilla samhället i Uppland. De behövde hjälp och stöttning i den bisarra värld de hamnat i.
I motsats till de flesta journalister, är min erfarenhet av religiösa människor omfattande. Jag har i mitt långa spännande liv lärt mig hur de tänker och fungerar. Jag såg därför helt normala människor i Knutby, förutom Helge Fossmo då.
Det blev många och långa samtal-än i denna dag-med de ledande personerna i den lilla pingstförsamlingen i Knutby. Vi fick en varm och närgående kontakt.
Jag gav efter bästa förmåga tips och råd. Jag försökte undervisa hur journalister tänker och jobbar, helt enkelt ge lite kunskap om mina kolleger. Jag försökte trösta när nöden var som störst. I bland fälldes en tår.
Nej, jag har aldrig varit i Knutby. Jag har en stående inbjudan att komma dit. Däremot har vi haft besök av Knutbyborna i vårt hem i Lomma. Det har varit trivsamma och givande möten.
Nu fem år senare börjar hela röran om igen. Det verkar nästan som om man glömt bort, att det faktiskt sitter en människa i fängelset, dömd till livstid för de brutala handlingarna i Knutby. Det är Helge Fossmo som är den skyldige det hela borde handla om.
Han sågs på Kumla som en tjallare. De tuffa grabbarna där spöade upp Helge, både en och två gånger. Han fick t o m lappas samman på sjukhuset i Örebro. Det blev s k knalltransport till den slutna anstalten i Tidaholm. Där kommer galningen Helge Fossmo att få sitta inspärrad bakom lås och bom i många år till.
Jag hade aldrig tänkt avslöja mitt samröre med Åsa, Kim, Matz mfl i Knutby. Nu kunde jag inte hålla tyst längre.
Någon jävla måtta får det vara!
Nog nu.