fredag 27 juni 2014

Calle Rockbäcks blogg utsatt för krasch

Ni vet hur det var en gång i tiden. Det värsta som kunde drabba den förtappade, var byte av skrivmaskinens färgband. Kladdigt nog. 
Inget mer fanns. Bortsett från bilens förgasare då, vill säga. 
I dag svämmas vi över med all tänkbar teknik. När då datorn slocknar, är paniken total. Ögonblickligen. 
För allt SKA bara fungera. 
Det hände mig kvällen före midsommarafton. Datorn slocknade. 
Jag kom inte ut på nätet! 
”HJÄLP”, skrek jag så högt att det slog lock för grannarnas öron.
Mina söner ryckte ut som de vore läkare utan gränser i Kongo. Det blev till ett misslyckat trolleri. 
Modemet slut, lät den dystra ordinationen. 
Ring din bredbandsleverantör. 
Gjorde så. Nytt modem skickades. 
Midsommaren flög sin kos med en död dator. 
I tisdags dök försändelsen upp. 
Det stod Calle på lappen. 
Posten (Hemköp i Lomma) nobbade. Det stod mitt dopnamn Carl-Axel på legget. 
”Jamen, det är min man”, försökte hustrun eftersom jag är skraltig.
”Kan så vara, men nu är det inte han” 
Hem igen. 
Ring, ring, bredbandsleverantören, vänta, ring, ring och vi rättar till det. Hämtas ut i går, men nej. Hustrun hade tårar i ögonen.
"Ingen tror på att du är du", kved hon.
Nytt ring, ring och fram och tillbaka och än hit och än dit. Jag längtade tillbaka till färgbandstiden. Kunde även tänka mig bilens förgasare.
Till slut fick jag mitt nya modem. Skönt. 
Nu kan jag dra i gång bloggen igen. Fast först ska jag rensa torsk som Gabriel, barnbarnet, dragit upp i Öresund. 
Torsk på tekniken. 
Det är jag det.
Skicka en kommentar