Alzheimer på väg ta Björnes liv-läs dotterns dramatiska berättelse

 

Det här är Björn eller Björne som vi alltid sa. 

Frisk, stark och full av liv, klipper han gräset i vår Täppa i Lomma. 

Vi har varit bästa kompisar i 50 år. Haft vansinnigt kul tillsammans. 

Den lysande journalisten, Björne, blev min väg in i journalistikens vilda brokiga värld. 

Nu kämpar min vän med döden. 

Alzheimer på väg ta hans liv. 

Dottern, Emilia, skickade mig följande dramatiska berättelse. En stark text som söker mig på djupet. Publiceras med hennes tillstånd: 

 

"I somras fick pappa krampanfall och hamnade på sjukhuset. Han hade drabbats av epilepsi, vilket är en del av slutfasen av alzheimer. 

Kramplösande medicin sattes in. Hjäpte till en början med. För en vecka sedan fick pappa dessutom av en stroke. Vilket medförde att halva hans kropp är förlamad. 

Sväljreflexen påverkades också. Därför får pappa nu enbart flytande föda. 

I förrgår fick han komma tillbaka till boendet där man tror att hans sista tid är nära. 

Vi har fått tillstånd åka dit och hälsa på honom, trots besöksförbudet på grund av covid-19. 

Igår var jag och min bror och hälsade på pappa. Han reagerade på våra röster, och svarade på våra frågor med diverse olika ljud. 

Pappa har svårt att titta, men klämde min hand flera gånger. När vi spelade, Just idag är jag stark, med Kenta Gustafsson, Hammarbys berömda inmarschlåt, så gungade han med huvudet, stampade med fötterna och tryckte min hand ännu mer. 

En fantastisk reaktion. Bajare som pappa alltid varit. 

Ta hand om er.

Kramar Emilia”

FOTNOT. Bilden här nedanför på pappa Björn och dottern Emilia, är från januari 2019. Pappan hade då haft alzheimer under flera år.

 

En salt skånsk klämma

 Surströmmingsklämma med tunnbröd, surströmming, mandelpotatis, rödlök, gräddfil och gräslök, tuggar man i sig i Norrland. 

Det är inte min cup of tea. 

I alla fall inte med surströmming. Resten funkar utmärkt, men är då inte en surströmmingsklämma. 

När jag var i Sovjetunionen, alltså när Ryssland hette Sovjetunionen före murens fall, åt jag ett mycket gott grovt bröd med stelnat flott och grovt salt som strössel på. 

En rysk variant av klämma. 

Utan surströmming. 

Det var mycket gott med ett dricksglas vodka till. Snapsen serverades nämligen i ett fyllt dricksglas. 

Pissljummen. 

Det var mindre gott. 

Häromdagen slog minnet mig. 

Varför inte smälla samman en salt skånsk klämma? 

Googlade. 

Fanns inga recept. 

Skaparlusten infann sig genast. 

Jag tog en skiva Skånegrova, riktigt smör och strösslade över grovt salt. 

Vek samman härligheten. 

Sim sala bim, och Farbror Frej hade plötsligt skapat sig en salt skånsk klämma. 

Enkelt och vansinnigt gott. 

Till det en kall öl. 

Festen kunde börja.

Går även utmärkt ta en snaps till.

Dock inte pissljummen i ett dricksglas.

Prova själv min salta skånska klämma.

Den håller i alla väder.

Jag lovar.

 

Hur blir det i vinter? Sjuka väntar fortfarande utanför Vårdcentralen i Lomma

 Ja, hur blir det i vinter som inte alls är långt borta? Lurar faktiskt bortom hörnet tillsammans med hösten. 

Ska sjuka människor i smällkalla vintern fortfarande få vänta i snö och kyla utanför landets Vårdcentraler? 

Det kan naturligtvis ingen ge något svar på. Det är det där förbannade coronaviruset som bestämmer takt och ton. 

Frågan är hur länge till? 

Världen har för första gången en gemensam huvudvärk: covid-19. 

Den 16 mars drogs avspärrningsbandet utanför Lomma Vårdcentral. Jag skrev på bloggen om den trista premiärdagen-se översta bilden här nedanför. 

Vårdsökande fick vackert vänta utanför på sin tur. Det har fungerat utmärkt. 

Jag har själv varit där ett antal gånger. 

Personalen vänliga och professionella. 

Snart sex månader senare knallade jag i sakta mak förbi Lomma Vårdcentral med min el-scooter. 

Gott om folk som väntade utomhus på sin tur-se vinjettbilden. Andra bilden här nedanför visar avspärrningsbandet. Fortfarande på plats snart sex månader senare. 

Frågan är hur det blir i vinter? 

Ska sjuka människor tvingas vänta utomhus i snö och kyla på sin tur? 

Mycket talar för det. 

Trist men sant.

Willys öppnar upp matkriget i Lomma med pajkastning

 

På torsdag öppnar Willys Hemma upp Hemköps gamla butik i Lomma. 

Därmed går också startskottet för ett matkrig med i första hand Coops butik, några tiotals meter bort, snett över Centrumtorget i byn. 

Willys starta med en pajkastning. 

Först ut blir nämligen en snabbmaträtt från Medelhavsländerna. Burek, en pajrätt gjord på filodeg för 25 riksdaler. Premiärskylten står än så länge lite i skymundan i själva entrén till butiken. 

Nu undrar gemene man över hur Coop ska svara på pajkastningen. 

Kan det bli äppelpaj med vaniljsås? 

Mer spännande än så här blev inte måndag förmiddag i Lomma. För min egen del, vill säga. 

Dessutom gillar jag äppelpaj med vaniljsås. 

Hemmagjord. 

Naturligtvis. 

Vad trodde du? 

Spänn banden. 

För nu kör vi. 

På torsdag morgon klockan 8.00.

Då är pajen kastad.

 

15-årig supertalang golvade mig och André Pops i TV

 Det hör inte till vanligheten bli golvad i TV-soffan. Nej, det är ingen serie på Netflix eller en spännande film. 

Det är en 15-årig tjej med ett leende och en självsäkerhet ut över det vanliga. 

Om framtiden svarar supertalangen i friidrott så här: ”Siktar på bli världsmästare och ta ett OS-guld,” säger alltså, Alice Magnell Millán, 15, till André Pops i TV-intervjun. Poppen tappar tråden. 

Golvad. 

Först vann storebror, Emil Millán de la Oliva, 19 år, 10 000 meter 29,20,22 som är svenskt rekord för juniorer. Sedan sprang lillasystern Alice Magnell Millán, 15, hem en sensationellt tredjeplats på 800 meter på tiden 2,07,58. 

Det var då vår amerikaklocka stannade. 

När sedan denna spännande svenska supertalang drog framtiden för André Pops, med VM-och OS-guld som framtida målsättningar, la även moraklockan av. 

Årets Finnkamp var för övrigt inte mycket att hurra över. En rätt trist tillställning från Tammerfors med svensk seger både på herr-och damsidan. 

Det var syskonen de la Oliva som räddade dagen i TV-soffan. Vad månde bliva? 

Jag blir gärna golvad av en sådan talang.

 

Min sju månaders bloggresa med coronaviruset i Lomma

 

Februari. Coronan fick ett ansikte i Lomma den 3 februari. Det blev en mjuk början. Varningsskylten utanför Lomma Vårdcentral upplyste om ett nytt(!?) coronavirus. Ännu var vi alla barn i början.

 Mars.

Tempot ökade lavinartat. Lommaborna gjorde som hela världen i övrigt. Hamstrade dasspapper. Ett fenomen ännu ingen lyckats förklarar på ett vettigt sätt. Forskarna jobbat fortfarande på gåtan.

April. Farmor och farfar i karantän. Jag fick krama fotografierna av mina barnbarn. Tungt. Pågår fortfarande, fem månader senare. Varje kväll säger jag godnatt till kidsen.

Maj. 

Stor nyhet kläcktes på bloggen. I Sverige dör åldringarna som flugor i covid-19. I Lomma ingen. Jag intervjuade en nöjd socialchef, Emma Pihl, i Lomma. Hon är fortfarande mer än nöjd.

 Juni. 

Det larmades i parti och minut om hålla avstånd. I Lomma ritades snabbt upp markeringslinjer för köande till badtoan. Då rätt så kul, faktiskt. Idag mindre kul. Men alla lydde.

 Juli. 

Rune Larsson, 86 år, håller avstånd bakom en mur till äldreboende. Sjunger religiösa sånger. Jodå, alla vägar till himlen bär.

Augusti. 

Plågsamt att inte kunna umgås med familjen. Förbannade virus. Några dagar senare sprack det. Farfar fyllde år. Familjen invaderade Täppan med fish and chips och födelsedagssång. Vi satt utomhus med oss 70-plussare tryggt förskansade 4-5 meter bort. Minst. Jag tror Anders Tegnell hade godkänt det. Alla är dessutom fortfarande friska. Tack för mig.

 

 

Coroncrönica: Fotbollförbundet är som den berömda apan

 

Svenska Fotbollförbundet är som den berömda apan: varken se, höra och borde hålla käften. 

Det gjorde mig minst sagt upprörd att förbundets tävlingskommitté gick emot Smittskydd Skåne och tillät matchen mellan HIF-Djurgården. Jag var inte ensam om den reaktionen. 

Nu har också samtliga sexton lagläkare i de allsvenska klubbarna gått samman, i en protest mot Svenska Fotbollförbundets beslut. Matchen borde aldrig spelats då HIF drabbats av flera coronafall. 

Jag lovar. 

Läkarkåren talar för döva öron, blinda ögon och trutar som glappar. Alltså precis som den berömda apan. 

Inte nog med det. 

Igår höll min klubb, Malmö FF, en märklig presskonferens inför ryggradslösa sportjournalister. 

Folkhälsomyndigheten har i sitt remissyttrande till regeringen, föreslagit en publikhöjning från dagens 50-till 500 åskådare. 

Nu bollade MFF med siffrorna. 

Genom en märklig matematisk övning kom man fram till att klubben kan ta in 5500 åskådare. 

Malmö FF ber nu också Folkhälsomyndigheten ompröva sitt beslut. 

Jo, ni läste rätt. 

Detta MFF-team på presskonferensen utan minsta läkarkunskaper, ber de medicinska experterna ompröva sitt beslut. 

Jag tager mig för pannan. 

Uppe på podiet satt också klubbens säkerhetschef som nästan gjorde high-five av lycka över räkenskapsövningen. 

Däremot går han emot polisens remissvar. De vill inte ha någon höjning alls av publiken. 

Det är bra som det är med 50 personer. 

Nu kommer frågan. 

Kan man i framtiden lita på säkerhetschefens omdöme i samband med högriskmatcher? 

Nej, inte jag, i alla fall. 

Fram till den 1 oktober är det 50 personer som gäller. Sedan har regeringen lovad komma med ett nytt besked. 

Någon större förändring tror jag inte på. Definitivt inte MFF:s förslag på 5500 åskådare. 

Regeringen har för vana i första hand lyssna på Polismyndigheten. 

That´s it.