Det var något
speciellt med riddarna som fångade ett litet osnutet barn. Hästen
kunde naturligtvis stöka till drömmarna, men ändå. De flesta av
oss hade sina drömmar som barn.
Vi gossar som växte upp under
1950-talet flydde in bland riddare, cowboys, indianer och en hel
radda spännande yrken till. Mästerdetektiven Blomkvist inte minst.
Fem-böckerna och så Tvillingdeckarna. Flickorna hade sina
dockvagnar.
Bra nog, tyckte vi tuffa riddare. (texten fortsätter
efter bilden)
Riddarna fick
naturligtvis svår konkurrens av filmstjärnekortet, Jeff Chandler,
som apachehövding.
Mitt i allt samman drömde jag i smyg om att bli
ångloksförare. Snacka om tygla en stålhäst som pyste och rökte.
Sedan hade vi drömmen som slog ut hela rasket.
Det var att bli
fotbollsstjärna i Malmö FF.
Varje dag rustade vi ner för lira
boll. Målet var att bli en ny Henry Thillberg.
Det slutade som allt
annat i drömmarnas förtrollande värld med ingenting.
Bara
någonting i ens fantasi.
Jag undrar hur livet hade slutat om jag
verkligen blivit riddare? Hade jag suttit där i ålderdomen på
äldreboendet i min heltäckande pansarutrustning?
Om inte annat hade
det varit en syn för gudarna. Andra sidan verkar det som om det
skulle behövas i Lommas äldreomsorg.
Trots allt stök i världen.
Ha en trevlig dag.
Lomma finns i alla fall kvar.
Inte som dröm utan
i verkligheten.
Pling-Plong!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar