Bänken

Ännu en betraktelser från mina små rundor, för att stärka de havererade lungorna. 
Avdelning lokaljournalistiken som försvann; 
Bänken. 
Knappt 50 meter från min bostad i Lomma hamn, finns en liten bänk. Det är inget märkvärdigt alls med den bänken. 
En i allra högsta grad vanlig bänk, gjord av trä. Grönaktig har bänken blivit av de salta vindarna från Öresund som brakar in över Lomma. (texten fortsätter efter bilden)

Det är alltså en helt vanlig bänk, men ändå ovanlig. 
Jag har snart bott här i 28 år. 
Aldrig någonsin har jag sett någon sitta på bänken. Den står där tom och öde, trots en massa människor som bor här. 
Tack vare min ringa hastighet vid promenaden med rollatorn upptäckte jag felet. 
Banne mig om inte...
Grävande journalistik i det lilla, lilla. (texten fortsätter efter bilden)

Så jag gick och satte mig på bänken. 
Det var jag och tre fågelskitar. 
En stabil bänk. I furu? 
Problemet är att den står bak-och-fram. 
Titta på bilden här ovanför, bakom min vita kalufs. 
Bakom ryggen på mig en gång-och cykelväg som åt höger går ner till Höje å och alla vackra förankrade segelbåtar. 
Det är där på denna lilla väg som människorna man vill titta på knallar vidare i livet. Ganska säkert också, att man känner någon för ett stilla trevligt samtal. 
Men nej, kontakten omöjlig. Dessutom riskerar man bli skjuten i ryggen som västernhjälten, Wild Bill Hickok, i Deadwood 1876. 
En stackars sate får stilla sin nyfikna blick på en förrådsdörr. 
Lomma bak och fram. 
På riktigt.
Suck.