TV-serien förvandlade inte Palme till Brezjnev

När jag var i Sovjetunionen under kommunismens glansdagar, såg jag jättelika retuscherade porträtt av landsfadern, Leonid Brezjnev (1906-1982). Porträtt som dök upp på de mest oväntade platser utomhus. Det var förfärliga produkter som man kunde skrämma små barn med. 
Jag försökte också läsa gubbens memoarer men kräktes av all självgodhet och falskhet. När jag hade sett de två första avsnitten av TV-serien om Olof Palme, ringde en varningsklocka. Satt jag och tittade på en svensk variant av Brezjnev?

En som tog för givet att så skulle bli fallet var Jan Guillou. Redan den 30 december strimlades både Olof Palme och filmskaparna i Jan G:s krönika i Aftonbladet. Detta redan innan det tredje och sista avsnittet sänts. 
Jan G tar heder och ära av hela rasket. Inte minst för man inte tar upp hans scoop om Palmes påstådda skattefusk i Harvardaffären. Ja, vad händer då i sista avsnittet som sändes under nyårsdagen? 
Jo, ”världsmästaren” Guillou fick omsorgsfullt och mycket nöjd, lägga ut sin text om Harvardaffären. Tablå. 
TV-serien om Olof Palme blev ingen Brezjnev variant. Det var nära, men man lyckas någorlunda balanseras sig i mål. Inte minst tack vare Jan Guillous hjälp.

Däremot saknade jag ett bättre gräv när Olof Palme blev statsminister efter Erlander 1969. Gudarna ska veta att han hade ett helvete med rörelsens tungviktare. 
Gunnar Sträng rasade, för han ansåg, att det var han och ingen annan som skulle efterträda Tage Erlander. Jag träffade många av dessa sosse proselyter som satt på ministerposter, år ut och år in. Det var inga snälla gossar alls. 
Där fanns det minsann Brezjnev kopior som strålade av en total maktfullkomlighet. Tage Erlanders Dagböcker har hittills publicerats fram till 1963-64. Snart kan vi förhoppningsvis få veta sanningen.