Sönderläst

Den här klassiska olympiska boken från 1956, börjar falla sönder i sina beståndsdelar. Jag fick den i julklapp för 56 år sedan. Jag var 10 år och en helt ny värld öppnade sig för mig. 
Sedan dess har jag nog läst boken mer än 1000 gånger. Även nu som gammal Gubbe blir det blädder, blädder och läsning med höga suckar av den gulnande texten. 
I går satt jag och tittade på Tour de Ski som sändes från Cortina. Det var där vinter-OS gick 1956. Givetvis åkte boken fram. Blädder, blädder och läsning med höga suckar av den gulnande texten.

Det är lika så bra att erkänna det med en gång. Jag är en mossig Gubbstrutt som har svårt med det här moderna i skidsporten. Jaktstarter och annat otyg. Jag ÄLSKAR 5-milen från förr i tiden, med snoriga förbannade skidåkare.  Hemma i soffan satt man själv med tidtagarur och förde eget protokoll.
Dagens skidåkare kan också prata, har väldigt stora vita fina tänder (avundsjuk, är jag), och är hur glada som helst om de kört omkull och sabbat det för halva fältet. 
Förr i tiden fräste skidhjältarna. Sixten alltid sur och förbannad. Mora-Nisse vrede kunde få snön att smälta. Finnskoga-Lasse sa FEM ord under sin karriär; 
ja, nej och far åt helvetet.

Och så var det bystdrottningen Sophia Loren. En 10-årig gosse stirrade förundrat när hon satt och hånglande med segraren på 15 km, norrmannen Hallgeir Brenden. 
Det var då jag blev kär i Sophia Loren. Dessvärre en obesvarad kärlek. 
När gossen blev äldre fick han hela storyn. Sophia ville först hångla med Sixten Jernberg. Receptionen ringde upp till Sixtens rum. Svaret; 
”Jag vill inte ha några fruntimmer på rummet” 
Så hade aldrig Emil Jönsson sågat en bystdrottning. Andra sidan sett, hade det varit spännande och få se Charlotte Kalla hångla med Brad Pitt.