Kvinnokarl men bagglös

Den här filmen skulle aldrig i helvetet fått en Guldbagge. Påpassligt när det är Guldbaggegalen, visar nämligen SVT1 den ljuvliga kalkonrullen, ”Kalle Karlsson från Jularbo”. Den får man inte missa. 
Det enda sanna om dragspelskungen i den filmen är väl att Calle Jularbo (1893-1966) kom just från Jularbo i Dalarna. Ja, så dragspelsmusiken som jag faktiskt växte upp med. 
Men först Guldbaggegalan.

Jag äger en märklig egendomlig förälskelse i denna bagge. Det är en förälskelse som ofta tar sig uttryck i en viss inbäddad vrede. 
I rutan prisas filmer, år ut och år in, som jag aldrig har sett. Jag sitter där som en fåntratt. Någon egen bedömning som med Idrottsgalan eller så, kan jag alltså inte göra. 
Ofta är det filmer som gått upp en kvart på våra biografer som kammar hem hela hagar med baggar. Deras slutstation blir rätt snabbt skokrämstuben. 
Tacktalen är som grädde på moset. Här kan man plötsligt finna lika ljuvliga kalkoner som ”Kalle Karlsson från Jularbo”. 
Åter till Calle Jularbo.

Jodå, jag växte faktiskt upp med Calle Jularbo och ”Livet i Finskogarna”. Dragspelskungen var nämligen min mormors stora idol. 
Det hände att mormor dansade med kvastskaftet i köket till dragspelstonerna. Det var bara för den lilla vattenkammade gossen att gilla läget. 
För några år sedan kom journalisten, Ingemar Norlén, ut med en biografi om Calle Jularbo. Det var tur inte mormor levde för den boken hade hon inte överlevt. Dragspelskungen visade sig nämligen vara en kvinnokarl av Guds nåde. 
Inget kunde stoppa Bocken från Jularbo. Han svepte fram över riket med, sitt dragspel, sina myggjagare, sin Cadillac och spelade skjortan av folk, men mest kjoltyget av kvinnfolket som kom i hans väg.  Det blev mer rumba i engelska parken, än dragspelsmusik efter föreställningarna. ”Sången om Elin”, är väl inte riktigt vad vi tror att den är, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Visst är livet bra ljuvligt. 
Heller hur Calle?