Kistan

Många äger kistor av annat slag än dom vi läggs i inför sista vilan. Min har stått övergiven med sin kurbitsmålning under många år. I veckan öppnades kistan på vid gavel. 
Ut vällde mitt liv, vårt liv, familjens liv i form av en gigantiskt bildskatt.

Ett tunt lager bilder av toppen skalades av. De som enbart har känt mig de sista tio åren, tror att sjukdomar och mediciner alltid varit mitt stora intresse. Ack så fel. 
Jag bestämde mig för att bjuda mina bloggläsare, på en kul och i vissa fall, en helt vansinnig resa i mitt oändligt spännande liv.

Ta bara den här bilden. Under 1970-talet försökte jag lansera Lill-Babs i Sibirien, Sovjetunionen. 
Jag tyckte alla trista fångläger borde piggas upp. Två stadiga babusjkor står och fingrar på en LP-skiva med Lill-Babs. Lill-Babs bakom järnridån fanns inte på kartan. De var MYCKET skeptiska. 
Hela svenska folkets älskling var på den tiden helt okänt i det kommunistiska drömriket. Det hjälpte föga att jag sjöng, ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran”. Babusjkorna skakade på huvudet: "Njet"!
Lanseringen gick åt helvetet. (OBS: finns ej med i ”Stjärnorna på slottet”)

Här försöker yrvädret från Trollhättan, Laila Westersund (1942-2011), gömma sig i min rock. Laila var även privat en vitaminspruta. 
Fast det fanns ett problem med umgänget. 
Laila tuggade alltid på vitlök och stank som en hel busslast spanjorer som vi sa förr i tiden om folk som käkade vitlök. Hon var nämligen livrädd för att bli förkyld. 
Tyvärr hjälpte inte vitlöken. Laila har i dag gått till de sälla jaktmarkerna. Frid över hennes minne. 
På bilden här nedanför tar jag en smakbit av musklerna på ”Världens starkaste dam”. Det var en trevlig dam. Och stark som attan. Hon smakade channel no 5. 
Mer om detta spännande möte kommer på bloggen. Fram till dess. 
Håll ut!