Vila gärna ut i denna underbara bild av nyplockade kantareller som jag fått från Ann-Catrin i Säter. Det var nämligen precis vad jag gjorde den 11 september 2001.
Vilade ut.
I kantarellskogen i Dalsland.
Då når vi genast fram till helgens stora fråga är:
Vad gjorde du när tornen rasade samman den 11 september för tio år sedan?
Det tuffaste minnet levererade f d Expressens medarbetaren, Håkan Matson, i TV4. Han berättade hur han jagades av det numera världsberömda dammolnet som förvandlade människorna till skräckfigurer, alldeles vita av stoftet.
Närmare än så kan man inte komma.
Själv minns jag precis vad jag gjorde.
Jag stod mitt i storskogen, omgärdad av skogens Guld: Cantharellus cibarius.
Det var bara orrspelet som saknades. Alltså så långt i från som tänkas kan.
Då ringde mobilen. (texten fortsätter efter bilden)
-Har du TV:n på? Radion?
-Nä, svarade jag. Jag plockar svamp.
-Ett plan har flugit rakt in i World Trade Center!
Det var en av mina söner som ringde. Det är han som för övrigt tagit bilden här ovanför. En bild som numera fått historiens klang över sig.
Jag satte nytt världsrekord, så kantarellerna yrde kring huvudet, till sagostugan där vi bodde. (texten fortsätter efter bilden)
För några år sedan, hade jag tillsammans med min familj besökt denna världsberömda byggnad. Delar av informationsbroschyren kan ni se här ovanför.
Jag mindes en av de 23 expresshissarna som tog oss upp till World Trade Centers observationsdäck. Tio våningar i stöten. Det var en susande tystnad. Man liksom flög rakt uppför. Vem som putsade tvillingtornens 43 600 fönster, fanns det inte tid att tänka på. För övrigt fanns också 72 vanliga hissar.
Jag minns hur små bilarna var på West Broadway Street. Dinky Toys. Människorna som svartmyror.
Jag minns också vilka jättebyggnader dessa tvillingtorn var. Det tog sin tid att runda. (texten fortsätter efter bilden)
Nu var World Trade Center under attack. Normalt en arbetsplats för 50 000 människor. Hur många döda? Vad är det som händer? Frågorna staplades på hög medan TV4 tog bort reklamen och körde CNN med full kraft.
Jag satt som förhäxad framför den lilla TV:n i stugan, från kl. 16.00 till kl. 10.00 nästa dag. Storlommen hördes över sjön vid femsnåret på morgonen.
Det var overkligt.
Jag åt smörstekta kantareller innan jag gick och lade mig.
Jag kunde inte somna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej Calle!
Efter att ha ägnat flera timmar åt DN:s rapportering om händelserna för 10 år sedan övergick jag till din blogg. Filmsnuttarna och ljudkommentarerna fick mig direkt att gråta. (Har du klippt ihop dem?) så starkt!
Ann-Catrin
Skicka en kommentar