Jan Guillou dammar av en bortglömd hjälte i sin nya bok

Mannen som uttrycker sin tacksamhet på vinjetten (min inlagda pratbubbla), är den tyska generalen, Paul Emil von Lettow-Vorbeck (1870-1964).
Ingen minns honom i dag. Det borde vi kanske göra. För Lettow-Vorbeck anses som en av historiens skickligaste gerillakrigare någonsin.
I sin nya roman ”Brobyggarna” (Piratförlaget), skakar Jan Guillou åter liv i generalen.
Jag har nu läst boken. Det är bara till att buga. Jan Guillou gör det igen. Hans nya romanbygge är en intressant resa i dåtid. Av bara farten får man en massa nya kunskaper, tack vare en gedigen research av mästaren själv.
Jan G far som en dåre världen runt, vänder och vrider på alla arkiv och gräver t o m i boklådor på plats i Zanzibar.
Jag får lära mig allt om hur det en gång i tiden gick till att bygga broar och järnvägar. Järnvägsbygget över Hardangervidda i Norge blir till en spännande färd i rykande snöstormar.
Jag får lär mig skjuta elefanter, lejon och flodhästar i Afrika.
Jag får lära mig älska på Barunivis.
Jag får också lära mig om det glömda första världskriget i Tyska Östafrika. Det är så omtumlande att jag vill veta mera. Och då är en berättelse verkligen bra.
Det är också här som generalen dyker upp.
Jan Guillou skriver som i redan klara filmbilder. Det enda jag saknar är dofterna. Lukten av djungel och snömassorna (hur doftar snö?) tränger aldrig riktigt ut ur boken.
Jag ser fram emot hur han nu ska gå vidare med alla nya personligheter han skapat. 12 praktverk stort, ska det nya romanbygget bli.
En sak är jag säker på:
Generalen kommer säkert att åter dyka upp. Under andra världskriget gav Hitler sin hjälte en kontorstjänst. Emil von Lettow-Vorbeck själv tog nämligen avstånd från nazismen.
Detta finns inte med i ”Brobyggarna”.
Så här såg det ut när generalen begravdes 1964. Lägg märke till att även stridshatten följde med ner i graven.
FOTNOT: Den afrikanska kvinnan på bilden är min illustration.