Så blåste Hollywood mig

Vem har inte sett en indianfilm?
Det är alltid rödskinnen som skjuts till döds. Hjälten hela dagen i min ungdom var utan konkurrens, John Wayne. Han vann alltid.
Då dimper det ner en bok från Karneval förlaget, ”Månaden när hjorten fäller sina horn” av Dee Brown.
Först bläddrar jag lite förstrött. Sedan läser jag:
”Klockan 11.15 den 21 december 1866 rider kapten William Fetterman och åttio soldater ut från Fort Phil Kearny. Indianerna har upprättat en gigantisk lockfågelfälla. 81 soldater slaktas av 2000 beväpnade siouxer, cheyenner och arapahoer”
Jag är fast. Fetterman-massakern kallas fältslaget för.
I boken redovisas noga hur indianerna lemlästar samtliga soldater. Det är en fasansfull läsning. Man får också ta del av den vånda och rädsla som kvinnor och barn samt de övriga soldaterna på fortet genomlider under den stränga vintern med upp till 40 minusgrader.
Belägringen.
Maten är mest ”fläsk som är gult av ålder och beskt som kinin” och ” det mössen lämnat efter sig, gick allt inte att sikta bort med säckväven” och ”rågskorporna stenhårda, får klyvas med yxa”.
Och, tillägger jag. Kylan. Underställen fick bli illaluktande buffelhudar.
Livet blir värre än själva helvetet.
I Hollywood grunnar filmskaparen, legenden, John Ford, över hur han ska koka ner Fetterman-massakern till en film. Det blir ”Fort Apache” med John Wayne, Henry Fonda och Shirley Temple som får premiär 1948.
Verkligheten utspelades i Wyoming. Filmen i Arizona och indianerna blir apacher.
Förvånad?
Inte ett dugg. Jag är fullt medveten om att Hollywood älskar att fabricera sagor. Förfalskningen blir bara så tydlig när man läst den intressanta boken ”Månaden när hjorten fäller sina horn”.
Läs den.
Och förundras. Inte minst över indianernas listiga krigsteknik.
FOTNOT 1: Indianhövdingen som jag lagt in på vinjettbilden är Red Cloud (1822-1909). Han vägrade finna sig i den vita mannens erövringstaktik. Han fick tusentals indianer att ge sig ut på krigsstigen. Fetterman-massakern, var en stor seger för Röda Molnet.
FOTNOT 2: Fienden skulle inte kunna komma tillbaka i nästa liv och strida. Därför lemlästades fienden, helst till det endast fanns kvar små bitar.