onsdag 15 maj 2013

”Bilbytarprojektpågång”

Byta bil är inte min favoritgren. Jag får ångest, slutar sova och snusar alldeles för mycket så jag får hosta. Problemet är inte direkt ebb i kassan, utan det är så dödens tråkigt. 
För mig är bilen ett transportmedel: från punkt A till B eller Ö som i Önnerup, gränsbyn i Lomma kommun. 
Jag kör tills den rasar samman i en kvidande hög. 
Min bilprestige är plus-minus-noll. 
Jag är precis tvärt emot kompis Lennart i Halmstad som fräser omkring i en gräddig Mercedes. Eller kompis Rolle af Trollhättan som gasar en BMV. 
Jag är inte bitter.
I dag var det alltså tid. Att dämpa ångesten. 
Jag släntrade in till Autogruppen i Lomma. Världsvant spanade jag in läget bland begagnat. Alla glänste i lacken så jag kunde spegla mig. 
En försäljare dök upp. En ung man som jag kunde varit farfar till. 
”Nej men titta där, Mr Bean”, sa jag och pekade bort mot en liten röd bil. En Mini Cooper -03 som gått 5000 mil och prislappen 89 000 kronor. 
”Den vill jag ha”, sa jag och den unga mannen tog ögonmått på mig med skrynklig panna. 
Det var där vi stupade. 
In skulle nog gå bra med skohorn, men ut. Akuten i Lund och operation. 
Jag kom hem utan bil. 
Kompis Lennart i Halmstad, han med den gräddiga mercan, tog fram sågen. 
”Köp en trampbil”, skrev han på Facebook. 
Tack, Lennart. 
Är det någon som har en trampbil till salu? 
Skicka en kommentar